Redan efter det första seminariet i maj förra året var det tydligt att det inte fanns några planer på att utvidga sökandet efter orsaker. Sedan har de fyra efterföljande seminarierna förlöpt precis som jag förutspådde. Varje seminarium har gått igenom kunskapsläget för varsin av fyra redan prövade hypoteser: socioekonomi, medieanvändning, skola och arbetsmarknad.
Föga överraskande blev resultatet detsamma denna gång. Även om det är vanligare att unga med psykisk ohälsa tillbringar fler timmar vid datorn, oroar sig för familjens ekonomi, får sämre skolresultat och har svårare att få jobb, går det inte att säga vad som är hönan eller ägget.
Inte ett enda seminarium ägnades åt några nya tänkbara orsaker, fastän det finns fler svar på forskarnas utgångsfråga: Har det skett några stora förändringar i ungas uppväxtvillkor parallellt med att deras psykiska hälsa försämrats sedan 1990-talet?
En omfattande förändring är den stora dagisutbyggnaden som startade 1975. Den sammanfaller exakt med vad Folkhälsomyndighetens forskare konstaterat: att ohälsoökningen bland unga började med de som föddes i mitten av 1970-talet. Denna möjliga orsak framstår som ännu angelägnare att granska, om man beaktar den andra viktiga frågan som forskarna borde ha ställt: Vilka av barns omsorgsbehov är viktiga för att minska riskerna för framtida psykisk ohälsa?
Svaren finns i en mängd modern forskning som dagens 40-åriga familjepolitik inte har uppdaterats med. Det gäller bland annat utvecklingen av trygg anknytning, god mentaliseringsförmåga och god självkänsla. Allt det här stärker ett barns möjligheter att möta utmaningar senare i livet, exempelvis i skolan eller på arbetsmarknaden. Men dessa utvecklingsbehov kräver att barn får mer tid med sina föräldrar än vad den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen ger utrymme för.
I stället för att undersöka om detta bidragit till den ökande psykiska ohälsan har Folkhälsomyndigheten förhalat det, inte bara under det senaste året utan under flera decennier, genom sin barnhälsoexpert Sven Bremberg.
Han hakade tidigt fast vid hypotesen om ungdomsarbetslöshet som orsak och har konsekvent förnekat att det skulle kunna finnas ett samband med familjepolitiken. Samma hållning är en gemensam nämnare bland många forskare i pedagogik, barnpsykologi och psykisk ohälsa som tilldelats uppdrag hos Folkhälsomyndigheten och andra statligt finansierade institutioner.
När dessa experter anlitas gång på gång för att tugga om sina teorier är det klart att vi inte får någon granskning med nya ögon.
Nu ska Folkhälsomyndigheten i sitt sista seminarium den 14 juni fråga våra nordiska grannländer om ledtrådar, eftersom deras ohälsostatistik inte är lika illa som Sveriges. Det är bra men problemet är bara att det är samma människor som frågar – och som man frågar brukar man få svar.
I stället för fortsatt omtugg behövs ett rejält omtag i arbetet för att hejda den psykiska ohälsan bland unga. Två åtgärder måste vidtas omgående:
• Anlita en oberoende expert och utred om familjepolitiken kan vara en orsak till den ökande psykiska ohälsan, utifrån vad modern forskning säger att barn behöver. Den amerikanske forskaren Jay Belsky skulle vara synnerligen lämplig, eftersom han är en av världens mest erfarna inom barnomsorg genom den stora NICHD-studien. Han har också visat prov på vetenskaplig integritet då han vågat presentera slutsatser som varit politiskt känsliga.
• Inför ett moratorium mot fortsatta inskränkningar i valfriheten i familjepolitiken tills sambandet med ungas psykiska ohälsa har undersökts. Detta är brådskande eftersom regeringen vill genomföra ytterligare begränsningar i föräldraförsäkringen innan valet 2018.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
