Statens medicinsk-etiska råd (Smer) tog i sin rapport Assisterad befruktning – etiska aspekter (Smer 2013:1) upp flera olika barnlöshetsfrågor.
En del av dessa har sedan behandlats av den nu presenterade utredningen Olika vägar till föräldraskap (SOU 2016:11).
Hit hör att utredningen ställt sig bakom assisterad befruktning för ensamstående och nu till embryodonation.
Utredningen har också rett ut juridiska frågor kring reglerna för de barn som tillkommit genom surrogatmoderskap utomlands, tillämpningen av den föräldraskapsrättliga lagstiftningen vid ändrad könstillhörighet och reglerna för samtycke som grund för föräldraskap i hetero- och homosexuella förhållanden och för ensamstående kvinnor.
Beträffande kommersiellt surrogatmoderskap är Smer och utredningen överens om ett nej. Barn får inte bli handelsvara. Men när det gäller altruistiskt surrogatmoderskap var en majoritet inklusive jag själv positiv till införande i Sverige. Här säger utredningen nej.
Huvudskälen är att man vet för litet om barn som fötts genom surrogatmoderskap, att det finns en risk för att kvinnorna utsätts för påtryckningar och kommersialisering, att det finns svårigheter att utöva sin rätt till självbestämmande under graviditeten samt att kvinnorna kan ångra sig när barnet är fött.
Surrogatmoderskap har förekommit i alla tider. Redan Abraham blev far genom surrogatmoderskap. Själv mötte jag frågeställningen 1985 då jag som generaldirektör för Socialstyrelsen ställdes inför frågan om vi skulle ge lagstöd åt surrogatmoderskap i Sverige.
Orsaken var att tre barn fötts av svenska kvinnor åt barnlösa par. Mitt ”maggropssvar” då blev: Nej! Barnlöshet måste lösas genom adoption.
Men verkligheten är att det finns få barn att adoptera och även om homosexuella män har rätt att bli adoptivföräldrar så säger länder från vilka vi adopterar barn nej. Homofobin är uttalad där.
Med det kunskapsunderlag Smer tog fram om surrogatmoderskap och de barn det gäller ändrades mitt nej till ett ja.
Bland mina argument för ja till svensk lagstiftning återfinns: Vi ska bejaka barnönskan. Man kan skapa bättre och säkrare alternativ till kommersiella surrogatmoderarrangemang i utlandet eller informella sådana här hemma genom att införa altruistiskt surrogatmoderskap.
Fler barn kan därmed ges rätt till information om sitt biologiska och genetiska ursprung.
Utredningens nej till altruistiskt surrogatmoderskap kommer inte att hindra att surrogatmoderskap kommer att fortsätta att finnas.
De som önskar barn men som inte själva kan bära fram det, framför allt homosexuella män, kommer att se till att de får sin önskan om att bli föräldrar tillgodosedd. De kommer att finna andra vägar för detta. Barnönskan är nämligen en av de starkaste drivkrafter som finns.
Så vad gör vi nu vi som anser att altruistiskt surrogatmoderskap ska bli lagligt i Sverige. Jo, vi ska satsa på forskning om hur det går för barnen, föräldrarna och surrogatmödrarna och på ett systematiskt sätt samla in deras erfarenheter. Vi behöver mer kunskap för att komma i mål.
Vi ska också använda oss av den kunskap som finns för att fastställa att organdonation görs av altruistiska skäl och inte påtryckningar.
Sedan måste vi tänka på hur vi uttrycker oss. Jag skulle vilja använda ordet värdmoderskap eller värdgraviditet i stället för surrogatmoderskap.
För mig som upplevt andra världskriget står ordet surrogat för en sämre ersättning av en originalprodukt. Surrogatkaffe var ju en sådan vara som vi var glada att slippa när kriget var över.
Att kalla barnen för surrogatbarn är helt oacceptabelt. De är inte sämre än andra barn. De är barn och inget annat.
Andra ord som används för att karakterisera värdmödrar är tunna, behållare, äggkläckningsmaskin och prostituerad.
Det här är djupt kränkande gentemot de kvinnor som ställt upp som värdmödrar. De är kvinnor som av olika skäl tillgodosett andra människors starka barnönskan.
Vare sig vi är för eller emot altruistiskt värdmoderskap ska vi visa respekt för de kvinnor det gäller och inte använda kränkande, nedsättande ord.
Frågor av det här slaget tar tid att vinna gehör. Den första motionen om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor väcktes 1985. Beslut togs i riksdagen om att det skulle införas först 13 januari 2016. Det tog 31 år för detta skulle bli verklighet genom inte minst kunskapsinsamlande om situationen för dem frågan gäller.
Jag misstänker att historien kommer att upprepa sig när det gäller barnönskande människors tillgång till barn genom värdmödraskap. Det kommer att bli verklighet men jag kan inte sätta årtal på när.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
