Infrastruktur

Nya strandskyddet hot mot landsbygden

De nya reglerna om strandskydd har blivit en besvikelse. Det har inte blivit lättare att utveckla i attraktiva lägen, underlagen kring utökat strandskydd är ofta undermåliga och samråden i stort sett obefintliga. Det hotar rättssäkerheten och utvecklingen på landsbygden.

Den gamla strandskyddslagstiftningen fick kritik för att den skyddade stränder från hot som inte fanns. Bläcket på den nya hann dock knappt torka innan samma kritik återkom. Kommuner talar om ökad byråkrati och från landsbygdens företagare inom jord- och skog kommer beskrivningar om att det undantag som dessa näringar har från dispens, allt oftare ifrågasätts. Detta är oroande signaler. Landsbygden behöver utveckla sina tillgångar och de företagare som brukar marken fyller en viktig funktion för det öppna landskapet, den biologiska mångfalden och den hållbara livsmedelsproduktionen.  De behöver inte mer krångel - utan mindre.

Ytterligare ett bevis på att något gått snett när lagen skulle bli verklighet, har kommit via översynen av det utökade strandskyddet.
Inför denna översyn har länsstyrelserna att följa ett regelverk där det betonas att utökningarna kan ske ”i enskilda fall” samt att skyddet ska differentieras utifrån platsernas skyddsbehov. Myndigheterna ska göra noggranna avvägningar och ha ett bra – och aktuellt - underlag om – och i vilka fall - utökningar ska beslutas eller inte. Det ska också finnas ett bra samråd med de berörda.

Tyvärr har det visat sig att verkligheten inte alls stämmer överens med vad som varit grundtanken med reglerna. Länsstyrelserna har på många platser inte haft tid eller resurser att utreda dessa frågor på ett bra sätt. De har fått gå på gammalt material eller rena uppskattningar. Felkällorna blir därmed många.

Det visar sig också att det nuvarande strandskyddet inte utvärderats och man kan inte visa vilka ytterligare värden som kan säkras genom att det utökas.
Resultatet ser vi nu i form av dåligt framtagna – och dåligt förankrade - förslag till beslut. För exempelvis Värmland innebär förslaget att nästan alla av de större vattendragen i Värmland får 200 eller 300 meters strandskydd. Några skillnader görs i princip inte alls längs vattendragen, det är samma avstånd hela vägen. Om förslagen står fast, blir det svårare att få dispens och möjligheterna att skapa så kallade LIS-områden kommer att bli betydligt mindre.

Det blir således en våt, byråkratisk filt över utvecklingen i områden där människor bott och verkat i hundratals år.
Det går att ha förståelse för att länsstyrelserna inte har möjlighet och resurser att göra alla de utredningar som behövs. Dock kan detta inte vara en godtagbar ursäkt. Det handlar om en inskränkning i ägande- och brukanderätten och då kan inte en myndighet motivera ett dåligt underlag med tids- och resursbrist. En sådan ursäkt godtas ju inte när en enskild verksamhetsutövare får krav från en myndighet.

Det finns således både juridiska och principiella skäl för att göra ett rejält omtag.

Länsstyrelserna måste presentera ett underlag som håller måttet och samrådet med kommuner och markägare behöver bli bättre. Det behövs också en konsekvensanalys och en intresseprövning värd namnet.

Det behöver också förtydligas att strandskyddet inte får begränsa jord- och skogsbruket.
Frågan är i allra högsta grad alarmerande då de utkast till förslag som nu presenterats är så pass undermåliga att de skapar en stor rättsosäkerhet. Var det verkligen så det var tänkt när lagstiftningen presenterades?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.