Frågan om hur vi ska få bort riskkapitalisterna och istället få in långsiktiga ägare till friskolorna är fel ställd. Det är bättre att fråga sig varför företagens intresse för att starta friskolor är så stort. Trots vikande elevunderlag fick skolinspektionen in 390 ansökningar inför 2013/2014. Endast 145 tillstånd beviljades. Jämför det med primärvården eller vårdcentralerna, där har vi inte samma diskussion om kortsiktighet och riskkapital. Ändå fungerar friskolor och vårdcentraler ytligt sett på samma sätt, det vill säga att det råder etableringsfrihet och brukaren väljer själv vilken skola eller vårdcentral hen vill gå till.
Tittar vi närmare ser vi stora skillnader. Först gäller det avtalsstrukturen, något som naturligtvis påverkar vilken typ av företag som intresserar sig för en bransch.
För vårdcentralerna finns tydliga avtal med landstinget. Här regleras sådant som ersättning, krav på personal, kompetensutveckling, meddelarfrihet, underleverantörer och villkor för uppsägning. För friskolorna däremot finns inga sådana avtal med kommunen. Skolinspektionen står för tillstånd och tillsyn, kommunen för skolpeng. Det är först när en friskola stängs – antingen av ekonomiska skäl eller av Skolinspektionen – som kommunen träder in och har ansvar för att bereda plats för eleverna.
Än mer central är ersättningsmodellen. För vårdcentraler varierar den mellan olika landsting, men det finns några gemensamma drag. Det ingår i allmänhet åtminstone tre delar:
Grunden är en fast ersättning för varje listad patient. Det motsvarar alltså friskolans fasta skolpeng per elev. Ovanpå den fasta ersättningen tillkommer ersättning baserad på faktorer som geografi, ålder och index baserade på de listades diagnoser eller socioekonomiska faktorer. Slutligen ersätts vårdcentralen per besök enligt en taxa som regleras i avtalets prislista. I praktiken är detta en rörlig ersättning för den levererade vården, medan den fasta ersättningen säkrar att det finns en vårdcentral att gå till. Det är viktigt att konstatera att den rörliga ersättningen baseras på den tid som patient får hjälp av vårdcentralens personal.
Friskolorna ersätts per elev och skolpengen ska enligt skollagen omfatta kostnader för undervisning, lärverktyg, elevhälsa, måltider, administration, mervärdesskatt och lokaler. Skollagen säger alltså inget om ersättning för sociala faktorer. Det finns möjligheter att ändå ta med detta i fördelningsmodellen, men det är långtifrån alla kommuner som gör det. Ingen del i friskolorna ersättning baseras på hur mycket tid en elev får hjälp av lärare. Lägre lärartäthet eller mindre undervisning ger alltså inte lägre ersättning.
Här ligger troligen en viktig förklaring till det stora kommersiella intresset för att driva friskolor. Det finns inget avtal att bryta mot och det kostar inget att spara in på lärare och lektioner. 2012 gick det enligt Skolverket 14,2 elever per lärare i de fristående gymnasierna. Motsvarande siffra i kommunala gymnasier var 11,6.
Istället för att leta definitioner av ”riskkapitalist” och ”långsiktighet” borde vi ta vara på landstingens kunskaper och erfarenheter. En ersättningsmodell från vårdsektorn, som även Svenskt Näringsliv anser är rimlig, skulle ge skolor i socialt utsatta områden högre ersättning. Skolor som av pedagogiska skäl vill ha mer självstudier och lägre lärartäthet kan göra så, men de får då mindre pengar. Möjligheten att göra orimliga vinstuttag eller på andra sätt dränera skolan på pengar skulle radikalt minskas.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
