Debatt
Regionreform
22 september 2016 kl 06:38

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Ny karta hotar statlig styrning

Vi ser ett behov av större tydlighet när det gäller statens roll i de nya regionerna. Mer analys krävs av hur länsstyrelser organiseras i större län med stora geografiska avstånd. Många av våra verksamheter har behov av geografisk närhet till invånarna, företagen och kommunerna, skriver Sveriges 21 landshövdingar.

Det här är en opinionstext

Från den 1 januari 2017 kommer alla landsting (förutom i Stockholms län) att ha omvandlats till regionkommuner med ansvar för tillväxtfrågor. Landstingsfullmäktige, som historiskt har haft tydligt fokus på hälso- och sjukvårdsfrågor, kommer i nästan alla län att ersättas av regionfullmäktige. Samtidigt förbereds den största regionreformen i Sverige genom tiderna. Indelningskommittén har föreslagit att 21 län och regioner ska reduceras till 6. I ett första steg föreslås att tre storlän skapas.

Frågan om hur många regioner landet ska ha är en fråga för folkvalda att besluta om.

Vi vill som landshövdingar med detta inlägg rikta ljuset mot en fråga som hittills har rönt begränsad uppmärksamhet. Frågan är vilket inflytande som regering och riksdag – via länsstyrelser och andra myndigheter – i framtiden vill ha i frågor som rör regional förvaltning och regional tillväxt och utveckling. Hur ska staten organiseras i en ny regional geografi?

I debatten hörs i dag ett starkt engagemang för frågan om hur man kan stärka och utveckla det regionala självstyret. Tyvärr är engagemanget inte lika stort när det gäller frågan om hur ett starkare regionalt självstyre bör balanseras mot värdet av statlig närvaro, nationell likvärdighet och ett effektivt genomslag för nationella politiska beslut för en god samhällsutveckling i hela landet.

I dag uppträder staten på den regionala nivån med en rad olika ansikten. Här finns domstolsväsendet. Här finns centrala myndigheter som har egna regionala organisationer. Här finns myndigheter som lägger ut uppgifter på andra. Och här finns länsstyrelserna, statens enda territoriellt organiserade myndighet. Länsstyrelserna är också unika i uppdragen att samordna staten regionalt, att arbeta över sektorsgränser och att sammanväga olika intressen i sina beslut. Länsstyrelserna har historiskt kombinerat rollen som förvaltningsmyndighet med rollen att främja regional tillväxt och utveckling. 

Som landshövdingar har vi erfarenhet av hur dagens system fungerar. Vi ser ett behov av tydligare mandat, i synnerhet i rollen att främja länens utveckling. Vi ser också ett behov av större tydlighet när det gäller statens roll och uppdrag i relation till de nya regionerna. 

Här krävs fördjupade analyser och konkreta förslag. Inspiration finns redan att tillgå för en förnyelse och utveckling av länsstyrelsernas uppdrag. Här vill vi nämna den utredning som presenterades 2012, Statens regionala förvaltning – förslag till en angelägen reform

Huvudbudskapet i denna utredning är att länsstyrelserna har en nyckelroll i den statliga förvaltningen, men att regeringen under en längre tid har försummat att tydliggöra och utveckla denna roll. Ingen har tagit ansvar för helheten.

Utredaren föreslår att länsstyrelserna ska ha fokus på några viktiga verksamhetsområden, där sammanvägning och samordning av olika samhällsintressen särskilt behövs. Dit räknas centrala områden på länsstyrelserna i dag, som samhällsplanering och kulturmiljö, samhällsskydd och krisberedskap, naturvård och miljöskydd, lantbruk och landsbygdsfrågor. Därtill föreslås att länsstyrelserna ska få ansvar för ett par områden som inte ligger på dem i dag: skogsbruk och regional uppföljning och utvärdering. 

Förslagen står i tydlig kontrast till idéer, som ibland framförs, om att länsstyrelserna enbart ska arbeta med myndighetsutövning, medan tillväxtfrågorna exklusivt ska hanteras av de självstyrande regionerna. Om de idéerna förverkligas är risken, enligt vår bestämda uppfattning, att staten kommer att uppfattas som en motkraft till regional utveckling, inte som en medspelare.

Som landshövdingar ser vi med tillfredsställelse på att Indelningskommittén – liksom den tidigare utredningen om statens regionala förvaltning – i sitt nyligen lagda betänkande lyfter betydelsen av en väl fungerande och väl samordnad statlig regional förvaltning. Kommittén understryker också att länsstyrelserna har ett tydligt utvecklingsansvar.  

Vi noterar dock med oro att Indelningskommitténs delbetänkande saknar förslag om hur en ny statlig, regional förvaltning i praktiken ska fungera. Det är därför oroväckande att en sammanslagning till nya storlän i Norrland, Svealand och Västra Götaland föreslås ske redan den 1 januari 2018.  Detta höga tempo riskerar att leda till att nödvändigt tankearbete och demokratisk förankring inte hinns med.

En fråga som vi menar kräver fördjupad analys innan nya storlän skapas är hur länsstyrelser bäst organiseras i större län med upp emot ett 70-tal kommuner och stora geografiska avstånd. Många verksamheter på länsstyrelserna har behov av geografisk närhet till invånare och företag, och många medarbetare på länsstyrelserna samverkar nära med företrädare för kommunerna. 

Länsstyrelsernas centrala uppdrag på längre sikt måste också vara klarlagda när de nya, större länsstyrelserna börjar byggas upp. Det ideala hade varit att först tänka över hur man vill ha det, för att sedan driva en process för genomförande.

Indelningskommittén har ett tydligt avgränsat mandat i sina direktiv, den ska inte titta på överföring av uppgifter mellan olika nivåer. Men den skulle med fördel kunna ta djärvare grepp om den statliga närvaron på regional nivå i framtiden. 

Låt de nya regionerna möta en samlad statlig myndighet i länen. Många uppgifter, och stora resurser, som i dag hanteras av centrala myndigheter, skulle med fördel kunna samordnas i den statliga regionala myndigheten. 

Förutom att bidra till att staten blir en viktig medaktör för den regionala utvecklingen skulle en sådan reform också kunna bidra till mindre administration och bättre samverkan. 

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Sverige behöver rustas på många sätt för att stå starkt i den globala konkurrensen, samtidigt som hållbar utveckling och social sammanhållning främjas i hela landet. Det är därför viktigt att genomgripande och nödvändiga reformer sker med tillräcklig tid för analys och förankring. Detta gäller inte minst frågorna om statens regionala förvaltning, som hittills har legat i skuggan av diskussionen om nya gränser för den regionala demokratin. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.