Debatt
Bostadsbristen
26 oktober 2015 kl 12:10

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Nu måste bostäder fram – och det snabbt

Vi står bakom Migrationsuppgörelsens planeringsstöd till kommuner som bidrar till att skaffa fram tak över huvudet åt de många som nu söker sig till Sverige, men det behövs betydligt mer för att klara uppdraget. Planprocesser måste skyndas på, hyressättningen behöver bli friare och bostadsmarknadens många trösklar hyvlas ner, menar Ola Johansson, bostadspolitisk talesperson, Centerpartiet.

Det här är en opinionstext

Ola Johansson
riksdagsledamot, bostadspolitisk talesperson (C)

”Investeringsstödet är ett verktyg för att få fram bostäder”, hör man ofta sägas i debatten från vänstra flygeln. Ja, för att bygga bostäder behövs många verktyg, men att tillmäta subventioner sådan betydelse som Hyresgästföreningen, Mehmet Kaplan (MP) och Socialdemokraterna gör är som att säga att man kan bygga hus med en skruvmejsel. Det är också ett verktyg, men knappast ett som gör någon avgörande skillnad.

I uppgörelsen om migration som presenterades i förra veckan ingår det att en bredare majoritet ställer sig bakom det planeringsstöd om 1,85 miljarder kronor som regeringen aviserat i sin budget för 2016, men att destinera det speciellt till kommuner som åtar sig att planera fram bostäder åt migranter. Under dessa förutsättningar kan jag ställa mig bakom det, eftersom det är behovsstyrt och inte en allmän nyttighet.

Vi vet att det är bostäder som är avgörande för människors trygghet och etablering, deras möjligheter att skaffa sociala nätverk, ett jobb och utbildning. Här har också civilsamhället en viktig roll och i min egenskap av förbundsordförande i Bygdegårdarnas Riksförbund har jag många exempel på hur många av våra 1400 hus hålls öppna för språkcaféer och kulturella utbyten av olika slag. I de akuta fallen säkert också för att ge tak över huvuden, men i första hand som mötesplatser för integration.

Nu måste bostäder fram – och det snabbt. Staten, dess myndigheter och länsstyrelser måste börja tala med en röst och verka för byggplaner kan genomföras. Kommuner måste snabba på handläggningen och använda sitt planmonopol, sitt bostadsbolag och sin mark för att få fram bostäder som behövs. Statens, landstingen, kommunerna och inte minst kyrkan har mark som kan användas för bostäder. Företagslokaler, kontor och igenbommade köpcentra är potentiella bostäder, eller temporära skydd. Det behövs undantag från planbestämmelser och friare tyglar åt kommuner att bestämma när och hur en plan ska kunna ändras för att tillåta bostäder där det även förekommer verksamheter.

Friare hyressättning är också ett medel till bättre integration. Kan man inte påverka förhandlingssystemet så behöver vi hitta andra lösningar. När nya hyresrätter, oavsett storleken på lägenheter, byggs blir det alltid till en högre hyra än det hade varit om lägenheten varit äldre. Denna skillnad gör att det för de flesta inte är den nyproducerade hyresrätten som är det första boendet. Den nya hyresrätten är främst för den som har ett arbete med god inkomst, men utan egen förmögenhet. Man söker efter ett flexibelt boende utan att behöva ta ansvar för bostadens och fastighetens skötsel. På sikt kanske man kan tänka sig att köpa en bostad, men allra helst där man redan bor.

I de flesta städer i Europa, i Damaskus, Bagdad och Kabul äger människor sin bostad, eller hyr den av någon som i sin tur äger bostaden. Den bostadsmarknad man möter i Sverige ter sig annorlunda och full av trösklar. Det skapar segregation och bidrar till långvarigt främlingskap, även för de familjer som lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 26 oktober 2015 kl 12:10

Skribent

Ola Johansson
riksdagsledamot, bostadspolitisk talesperson (C)