Extremism

Nu krävs kunskap och politiskt mod

För att undvika en upptrappning efter terrorattentatet i Paris krävs att vi återvänder till en av grundorsakerna, en i allt väsentligt havererad integrationspolitik i de flesta europeiska länder. Vi måste skapa program för inkludering i samhället men samtidigt vara tydliga med vilka villkor som gäller. Alla människors lika värde och det fria ordets centrala roll i vår form av demokrati.

Terrordådet i Paris, där vi nu kan räkna in minst tolv döda, skakar momentant om hela västvärlden. Det finns inte tillräckligt starka ord i den svenska vokabulären för att fördöma detta men samtidigt måste vi nu, för att undvika ytterligare upptrappning, återvända till en av grundorsakerna. En i allt väsentligt havererad integrationspolitik i de flesta europeiska länder. Dödsskjutningarna i Paris kommer inte att vara de sista i raden, tvärtom kan det vara så att de är de första. Och att offren inte alltid kommer vara västvärldens symboler, för yttrandefriheten, måste vi ha klart för oss.

De uppgifter vi har tyder på att minst två av attentatsmännen var kända av den franska polisen sedan tidigare som Syrien-frivilliga jihadister. Först nu börjar media och journalister förstå att inbördeskriget i Syrien inte är en enad opposition av motståndare till president Al Assad utan att det finns ”nyanser” inom oppositionen. Nyanser är dessutom en väl försiktig term. Antalet grupperingar är i dag gott och väl över tjugo stycken och var och en har sin religiösa eller politiska agenda för framtiden. Sekulärt orienterade araber eller syrier är i minoritet i detta krig, ett krig som mer och mer liknar de i Afghanistan, Irak samt Somalia.

Sekel av motsättningar mellan olika koran-tolkningar får nu utlopp. För att inte tala om vad andra minoriteter får utstå. Få talar i dag om kaldéernas, kopternas, syrianernas eller de arabisktalande kristnas situation. Vi kan till de grupperna även foga katolska iranier som fått – och får – utstå omfattande förföljelser från främst sunnimuslimska wahhabister (Saudiarabiens officiella korantolkning) och andra salafidiskt, eller radikalt, orienterade. De försöker naturligtvis freda sig så länge det går men har, i många fall, tvingats fly för sina liv. I de flesta fall till länderna i närområdet, som Turkiet och Jordanien, men även till Europa och därmed även till Sverige. De flyr hit för sina liv samtidigt som vi även tjänar som fristad för muslimer från denna krigshärd.

De flesta flyr även de från radikaliserade trosfränder men vi skall inte skapa oss några illusioner om att radikaler inte utnyttjar detta. Och om det är någon som tror att de sekellånga, eller millenielånga, konflikterna mellan dessa grupper försvinner bara för att de passerar den svenska gränsen så tror de fel. De kommer fortsätta slåss mot varandra även på hemmaplan, och Nalin Pekgul (S) beskriver detta väl när hon säger att numera går man som sekulariserad muslim inte in i vissa matvarubutiker i Stockholms miljonprogram.

Spänningen inom den muslimska diasporan är stor och den förstärks nu, förhoppningsvis omedvetet, av sittande regering och dess demokratiminister. Alice Bah Kuhnkes (MP) ambition att regeringen tillsammans med det muslimska civilsamhället ska definiera vad islam är för religion och identitet är obegåvat och kommer bara spä på det krig som nu rasar under ytan även i Sverige. Islam har inte något formellt överhuvud likt den katolska kyrkans påve. Det fanns det fram till den fjärde kalifens död men efter detta har Islam utvecklats till en mycket diversifierad religion. Lyckas demokratiministern med detta lyckas hon med något som ingen muslim lyckats med på 1 300 år. Det är osannolikt att detta skulle kunna lyckas. Framför allt inte om det arbetet leds av en kristen kvinna.

Bah Kuhnkes okunskap om islam måste vara djup, annars hade hon inte gjort detta utspel om hon inte med vilja tänker sätta sunnimuslimer före alla andra. Det är, och det är lika bra att säga det, den sunnimuslimska gruppen som har organiserat sig bäst i Sverige och den som fört alla dialoger med de regeringar och politiker vi haft.

De andra grupperingarna; shiamuslimer, alewiter, kaldéer, kopter, syrianer, katolska iranier och övriga arabisktalande kristna känner sig därmed marginaliserade och reaktionen blir, vilket Bah Kuhnke borde begripa, att de över tid kommer göra vad de kan för att förstärka sin identitet för att hon skall se dem. Inkluderat våld. Våld riktat mot de andra grupperingarna men även mot den svenska staten och våra grundvärderingar, precis som vi sett i Frankrike. Den extrema sunnimuslimska diasporan slåss inte bara mot den franska tryckfriheten, de slår även mot de som konkurrerar om identitetsprivilegiet. Att bli den part som sätter den politiska agendan. Onsdagen den sjunde januari, satte extrema sunnimuslimer agendan.

För att Europa, och även Sverige, skall ta oss ur denna situation krävs politiskt mod, kunskap och uthållighet. Alla tre komponenter dessvärre en bristvara i hela den svenska rikspolitiken i dagsläget. En bristvara som vi, snarare än vi anar, riskerar att betala priset för.

Vi måste skapa program för inkludering i samhällskroppen men samtidigt vara tydliga med vilka villkor som gäller. Alla människors lika värde och det fria ordets centrala roll i vår form av demokrati. Att det är oacceptabelt att angripa andra för dess identitets eller religiösa övertygelses skull, lika oacceptabelt som att angripa det som representerar våra normer, däribland yttrandefriheten. Våra normer måste vara överordnade identitetspolitikens välvilja. Det är våra gemensamma normer som ligger till grund för att vi kan hålla ihop som samhälle. Där identiteter kan leva sida vid sida och kanske inte älska varandra, men acceptera och respektera varandra och de normer som är grunden för vår stat.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.