Många har upprörts över förra veckans Kalla fakta om förortens moralpoliser. I programmet framträdde kvinnor som tvingats flytta från Stockholms norra förorter efter att ha förföljts och trakasserats, här visades hur kvinnor tilldelades särskilda platser på kaféer och hur skolbussen till den muslimska skolan tillämpade könsapartheid på små barn.
Också statsminister Stefan Löfven upprördes av programmet och slog fast: ”I Sverige är det jämställdhet som gäller. Punkt slut”. Det är bra att frågan om jämställdhet för förortens kvinnor lyfts upp till statsministern och att Löfven är tydlig i tal, men vad som nu krävs är tydlighet och konsekvens också i handling – både när det gäller lagar, direktiv till myndigheter och att ge samhällsinstitutioner resurser att bekämpa kvinnoförtrycket.
Slopa exempelvis bidragen till samfund och enklaver där kvinnors och homosexuellas rättigheter inte respekteras. Låt inte Saudiarabien, Qatar och Turkiet bygga moskéer. Stäng religiösa skolor och låt inte könsapartheid gå före demokratin.
I den här frågan har Sverige redan förlorat alltför många år.
För även om TV4 gjort ett bra journalistiskt arbete, så har de egentligen inte gjort något ”avslöjande”. För vi var många som visste hur det ligger till. Och även om det är bra att statsministern är upprörd så borde han inte vara förvånad. För vi är många som har berättat.
Efter att ha jobbat som socialsekreterare i Stockholms förorter startade jag 2005 organisationen Varken hora eller kuvad, en organisation som fortfarande arbetar för att uppmärksamma och förändra villkoren för kvinnor och flickor som lever under hedersnormer. I två stora enkätundersökningar har vi visat hur utbrett detta förtryck är. Sedan jag kom in i riksdagen för Vänsterpartiet 2008 har jag varje år motionerat om de här frågorna. Det finns fortfarande motioner som de partier som vill kan ansluta sig till.
Sommaren 2015 skrev jag och Zeliha Dagli (som också deltog i tv-programmet) debattartiklar om moralpoliserna som begränsar förortskvinnors liv. Då fick vi höra att vi var ”ryktesspridare” och att vi ”ökade splittringen”. Det är så det har låtit. Den som har talat för kvinnors rättigheter har blivit misstänkliggjord för att gå andra intressen. Vi har kallats rasister och diagnostiserats med en massa fobier.
De senaste dagarna har Aftonbladet skrivit om hur man inom föreningen Sveriges förenade muslimer (SFM) bland annat predikat om att 12-åriga flickor som inte bär slöja kommer till helvetet och att kvinnor inte ska lämna hemmet utan mannens tillåtelse. Organisationen har inte svarat på kritiken men via pressmeddelande hävdat att mediegranskningen ”förstärker fascismen och den globala islamofobin”. Bara i år har föreningen beviljats en anslag på 525 200 kronor av Myndigheten för civilsamhällsfrågor (MUCF).
Inte heller rapporteringen om hur kvinnofientliga idéer lärs ut av skattefinansierade organisationer kom som någon nyhet för oss förortsfeminister, som länge krävt att bidragen till dessa organisationer ska dra in. Så varför tog det så lång tid innan man lyssnade på oss kvinnor med rötter i andra länder?
Stefan Löfven och Jan Björklund har säkert fått finna sig i att kallas för många elaka saker. Men de slipper att kallas ”husblattar” och ”hustjänare”. Men vi kvinnor med rötter i andra länder som talar om hedersförtryck har fått finna oss i att vår bakgrund vänds emot oss. Detta är en form av rasism som Expo och den antirasistiska rörelsen inte uppmärksammat.
Att vi är kvinnor som tar plats provocerar religiösa fundamentalister eftersom de vill att kvinnor ska vara tysta. Vi har ofta dubbelbestraffats genom att både utsättas för rasism, samtidigt som vi anklagats för att gå rasisternas ärenden. Men nu när förtrycket och förföljelserna drabbar även etniska svenskor som Maria i Kalla Fakta, har debatten varit tydligare och politikerna mer beslutsamma.
Men mitt budskap har varit lika enkelt som det statsministern nu kommer med: ”I Sverige är det jämställdhet som gäller. Punkt slut”. Och detta ska också gälla i förorten.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
