Debatt
Extremism
18 oktober 2016 kl 14:00

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

Nu krävs bred samling mot jihadismen

Islamfientliga röster får inte ges en avgörande röst i debatten om hur vi ska motarbeta våldsbejakande jihadism. Dessa önskar enbart sprida rädsla och splittring. I denna kamp måste vi stå enade och då krävs bred uppslutning – även från muslimer och imamer.

Det här är en opinionstext

De nyligen utkomna böckerna ”Skotten i Köpenhamn” av Niklas Orrenius och ”Jihad – svenskarna i de islamistiska terrornätverken” av Magnus Sandelin är bägge mycket viktiga skildringar av hur våldsbejakande islamistiska ideologier fått fäste i Sverige.

Böckerna bekräftar den bild som landets ledande terrorforskare sedan länge varnat för, nämligen att det finns ett utbrett stöd för antidemokratiska terrorideologier i Sverige. Nyligen uppmärksammades detta även i en dokumentär av BBC, där Sverige beskrivs som ”en exportör av jihad”.

Onekligen finns det krafter i samhället som vill utpeka religionen islam som den egentliga anledningen till att våldsbejakande jihadism existerar. Dessa röster glömmer samtidigt bort de många demokratiska och fredliga krafterna i den muslimska världen, som också allra mest drabbas av jihadismens ursinningslösa våld. Islamfientliga röster får inte ges en avgörande röst i debatten om hur vi ska motarbeta den våldsbejakande jihadismen. Dessa önskar enbart sprida rädsla och splittring, och i denna kamp måste vi stå enade.

Det finns i dag många viktiga röster i debatten som drar tydliga skiljelinjer mellan kritik mot våld i islams namn, och kritik mot muslimer. Orrenius och Sandelin är aktuella exempel på detta.

Det finns dock inommuslimska röster som menar att en hel religion skuldbeläggs på grund av en minoritets extrema agerande. Dessa debattörer upplever att fokus är på islam och muslimer i allmänhet. Denna oro bör inte negligeras helt, men samtidigt måste muslimer förstå att problemet med extremism blir alltmer omfattande för varje dag, även de måste stå sida vid sida med det övriga samhället i det motverkande arbetet.

Arbetet mot våldsbejakande ideologier måste ske på alla nivåer. Det nationella samordningsarbetet gick relativt bra under en lång tid, men har haft en alltför låg profil efter Mona Sahlins plötsliga avhopp. Detta tomrum måste fyllas snarast, om Sverige ska framstå som trovärdigt som ett land som tar detta problem på högsta allvar. Även opinionsbildare behöver kliva ut ur vänster-höger retoriken i denna fråga och motivera myndigheter till att bli mer effektiva. Sveriges islamologer behöver också kliva fram för att ge en mer nyanserad bild av islam och muslimer.

Ännu en viktig aktör i detta arbete bör vara religiösa företrädare, som jag själv. Vi måste själva ta mer plats i debatten. En imam har mycket nära kontakt med ungdomar, och det förtroende som detta ämbete medför innebär att människor är beredda att dela sina innersta känslor och sin oro för oss.

Inom en snar framtid måste således det nationella arbetet mot jihadismen synkroniseras och sammanvävas. För detta är samordnarrollen avgörande. Men samarbete fordrar även att olika aktörer i denna kamp litar på och har förtroende för varandra.

Hotbilden mot Sverige är mycket stor. I programmet SVT Opinion påpekade jag att den fria rörligheten innebär att radikaliserade individer med europeiska pass mycket enkelt kan förflytta sig i unionen, och detta medför att terrorhotet ökar markant.

Att arbetet effektiviseras är således mycket viktigt för allas vår säkerhet.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.