Nu görs nödlösningen till lag i primärvården

Från årsskiftet började den nya ”förstärkta vårdgarantin” gälla i primärvården. Tre dagar för bedömning av ”legitimerad personal”, inte nödvändigtvis en läkare, ska göra vården effektivare. Ingen talar om att det egentligen handlar om en klar ambitionssänkning. 

Sverige har en extremt sjukhustung sjukvård och i internationellt perspektiv unikt få allmänläkare. Hittills har det, åtminstone i retoriken, funnits en ambition att patienter ska ha tillgång till en egen läkare och kunna få kontakt med denne när behov funnits.

Löftena har dock inte fungerat i verkligheten, eftersom de inte kombinerats med en seriös satsning på fler allmänläkare. Resultatet har blivit att vårdgarantin inte gått att uppfylla. 

Men nu har verkligheten hunnit i kapp. Vårdgarantin som lovar läkarkontakt inom sju dagar försvinner. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) är nöjda. Nu kommer väntetiderna att minska och kompetensen användas rätt, anser SKL:s 1:e vice ordförande Anders Henriksson (S).

I många fall kan det nog vara riktigt att man bör träffa en sjukgymnast först om man har ont i ryggen – men det finns också en klar risk att man ger tid till ”annan legitimerad personal” för att det inte går att hitta läkartider, snarare än hur behovet ser ut. 

Risken med den nya vårdgarantin är då att man snarare fördröjer än effektiviserar och att personal inte används utifrån kompetens utan utifrån vem som har tomt i tidboken.

Jag ser en fara i att diskussionerna på SKL rör sig bort från tankar att öka läkarbemanningen till att ”teamet” ska ansvara. Vi läkare har inget emot teamarbete och att fler yrkesgrupper kommer till sin rätt i primärvården, men överföring av arbetsuppgifter ska inte ske på grund av läkarbrist, utan där det är medicinskt lämpligt.

Redan i dag finns vårdcentraler där sköterskor tvingas bedöma svårt kroniskt sjuka patienter, eftersom det inte finns tillräckligt med läkare. Psykologer får ta över psykisk ohälsa, inte i första hand för att det är lämpligast, utan därför att det inte finns tider för läkarbedömning.

Patienter med symtom på potentiellt farliga sjukdomar bokas till distriktssköterskan för en första ”påtitt”. Det är inte rätt mot distriktssköterskorna, som tvingas ta ansvar för något de faktiskt saknar kompetens för, och det är framförallt inte rätt mot patienterna. ”Tyvärr, det här måste en läkare titta på”, blir många gånger svaret från sköterskan, och patienten måste då vänta på en ny tid, denna gång till läkare. Men den nya vårdgarantin är uppfylld. I landstingets statistiska uppföljningar kommer det att se fantastiskt bra ut. Inte undra på att SKL är nöjda.

Genom att upphöja nödlösningarna till lag, har vi alltså officiellt sänkt ambitionsnivån för primärvården. Jag kan bara beklaga detta.

Ska primärvården på allvar bli första linjens sjukvård kan inte läkarna försvinna ut i periferin. Läkarens medicinska kompetens går inte att ersätta. Frågan är också hur nöjda patienterna kommer att vara med den nya vårdgarantin. Ur patientperspektiv kan man ju verkligen undra vad den egentligen ”garanterar”.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.