”Nu består riksdagen av åtta borgerliga partier”

Med Jonas Sjöstedts besked att Vänsterpartiets riksdagsgrupp ska släppa fram Stefan Löfvens regering uppstår ett nytt läge i svensk politik. Vi har nu en riksdag med åtta partier som accepterar borgerlig politik. En sönderkompromissad ordning som inte avspeglar befolkningens åsikter. Hur kunde vi hamna här?

En viktig anledning är dagens partistöd. Systemet med skattefinansierat partistöd brukar beskrivas som en garanti för demokrati, det innebär att även partier som saknar stöd från rika företag och organisationer kan delta i den partipolitiska processen. Det finns bärighet i det argumentet och ett visst offentligt partistöd är inte fel. Men idag har systemet vuxit till ett monster, som istället för att stödja demokratiskt inflytande har blivit ett hinder för detta.

Det offentliga partistödet som uppgår till runt fem miljarder varje mandatperiod har gjort partierna oberoende av sina medlemmar. Partierna blir allt mer avskärmade från samhället och medborgarna. De utvecklas till utskott på statsapparaten. Att förvalta statsapparaten blir viktigare än att förändra samhället utifrån folkviljan. Den systembevarande korruptionen sitter i väggarna i dessa församlingar, vilket fått mer än en glödande förändrare att sluta som en grå förvaltare.

Svällande inkomster från det offentliga leder till ökad professionalisering av politiken. Politiken förvandlas till en födkrok, både inom partierna och i folkvalda församlingar. Lägg där till partiernas kontroll över tillsättandet av viktiga poster inom offentlig sektor som öppnar för vänskapskorruption, men också genererar en rädsla att sticka ut och slåss för sin övertygelse då sådant kan riskera framtida reträttplatser.

Partiernas bristande förankring i samhället kompenseras av opinionsundersökningar. Demokrati blir sifokrati. Medborgarnas uppgift blir att förhålla sig till ställda frågor, inte att formulera frågorna själva, vilket måste vara grunden i en deltagardemokrati.

När gräsrotsaktivisterna försvinner blir medierna kanalen att nå ut i, det må sedan gälla DN Debatt eller Facebook. Makten samlas hos partiledningen, när dessa inte utmanas underifrån i en intern demokrati.

För att bygga partiets varumärke krävs ett ansikte. Partiledarna blir fotomodeller som ska sälja budskap som den centrala partiapparaten tillsammans med pr-byråer klurat ut utifrån opinionsundersökningar. Partier blir synonyma med sina partiledare och partiets uppgift blir att sälja in partiledaren. Ja-sägare premieras. Starka röster och kritiker blir ett hot mot partistrategin. Ju mer strålkastarljus på partiledaren desto mer medieskugga för resten.

Väljarna blir konsumenter som betalar med sina röster. Fler röster garanterar mer pengar från det offentliga partistödet. Pengarna blir levebröd för en allt större del av partiets aktivister.

Marknadslogiken strömlinjeformar. Lanseringen av bilmodeller eller partikampanjer kvittar lika. Stora pengar står på spel och försäljningsavdelningarna följer ängsligt marknadsundersökningarna och konsumenternas reaktioner.  

Partierna blir allt mer lika. Konsensus ersätter konflikt. Kompromisser görs upp bakom stängda dörrar. Varje parti tilldelas sin marknadsandel och profilerar sig för att konsumenterna ska betala sin röst till just dem i nästa val.  

Likriktningen och kompromissandet har nu fört oss till ett läge där Socialdemokraterna bildar regering för att driva centerpartistisk politik som släpps fram av Vänsterpartiet. Det borde oroa alla demokrater från höger till vänster, mittenpolitiken dödar den pluralism som är det salt som förhindrar förruttnelse. Med januariöverenskommelsens facit bör hela det skattefinansierade partisystemet granskas.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.