”Nu behövs självrannsakan i EU”

Det går inte att komma ifrån att reformer utan folklig förankring riskerar att slå tillbaka, och det rejält. Ställer de folkvalda en fråga till folket i en demokrati måste de vara beredda på att de får ett svar de inte vill ha.

I många kommentarer till resultatet av Brexitomröstningen framhålls att valrörelsen kommit att kretsa omkring andra saker än den egentliga frågan som ställdes, det vill säga om Storbritannien fortsatt ska vara medlem av EU. Således kan sägas att flyktingfrågan kom att få stora proportioner, liksom att valet kom att handla om förtroendet för det styrande inhemska etablissemanget (illustrerat av att premiärminister David Cameron valde att annonsera sin avgång när det stod klart att Brexitsidan segrat).

Det må så vara, men är å andra sidan inget att förvånas över. Demokratiska val tenderar alltid att påverkas starkt av enskilda omständigheter. Ett valresultat som återspeglar en rationell och väl avvägd helhetsanalys, lär vi knappast aldrig få se i något demokratiskt val.

Det har sagts att demokrati är den sämsta styrelseformen som har prövats, bortsett från alla de övriga formerna som prövats genom tiderna”, som Winston Churchill uttryckte saken. Det är likväl det enda system som bygger på tanken att folket kan utkräva ansvar från makthavarna, genom att tillsätta eller avsätta dem, vilket i sin tur innebär att systemet är det enda som innehåller hyfsade garantier för att makthavarna inte beter sig hur som helst gentemot folket. 

Därför kan man förvånas över alla negativa och bestörta kommentarer över resultatet i den brittiska folkomröstningen ifrån makthavare och andra tongivande röster i det offentliga samtalet, även svenska sådana.

Man kan givetvis ha en annan inställning i sakfrågan än den som kom att segra, men att majoriteten kan tycka annorlunda än en själv är en del av demokratin. Och det finns alltså skäl att glädjas över att vi lever i en del av världen där demokrati råder. Att då uttrycka sig i hyperboler och beskriva de som röstat för utträde som främlingsfientliga extremister är, enligt min uppfattning, att visa förakt för demokratin som styrelseskick. 

Min personliga reflektion, på ett mer emotionellt plan, är trots allt att det inte är utan att jag känner lite vemod inför resultatet. Jag är en vän av tanken på en välfungerande europeisk union och har också varit glad över att Sverige i praktiken varit i union med Storbritannien, ett land som jag tycker mycket om och som Sverige har goda skäl att söka gemenskap med.

Uppenbarligen har varken Bremainsidan eller EU som institution förmått förklara för väljarna vilka de positiva konsekvenserna är av harmonisering och det intrikata juridiska system som byggts upp under många decenniers gemensamt lagstiftningsarbete. Det som slår vakt om handeln mellan medlemsländerna - och på samma gång medfört ökat konstitutionellt skydd för EU:s medborgare gentemot den egna staten.

Efter att själv i min yrkesgärning som jurist sett systemet fungera, och utvecklas under närmare två decennier, blir exempelvis värdet av harmoniserade regler för mervärdesskatt vid gränsöverskridande handel uppenbart för mig. Men det är knappast något som synliggjorts för gemene man.

Det förhållande att EU:s politiska system också möjliggör ansvarsutkrävande av EU:s makthavare (genom såväl nationella val, val till EU-parlamentet, samt genom samspelet mellan EU:s institutioner), eller att vi genom EU har fått en gemensam rättighetsstadga som garanterar den enskilde skydd från förtryck och godtycklighet från statens sida, är knappast heller något som är uppenbart för the man on the Clapham omnibus (för att göra bruk av ett uttryck engelska domstolar brukar använda för att beskriva den rationelle genomsnittspersonen).

Det går nämligen inte att komma ifrån att reformer utan folklig förankring riskerar att slå tillbaka - rejält. Ställer man en fråga till folket i en demokrati, får man också vara beredd på att man får ett svar man inte vill ha. De senaste utvidgningarna av unionen, och hanteringen av dess gemensamma valuta, utgör tydliga exempel på ogenomtänkta påhitt från skrivbordet som nu straffar sig genom ett folkligt missnöje. Oförmågan i EU och medlemsländerna att gemensamt hantera flyktingkrisen är droppen som fick bägaren att rinna över.

Därför är jag inte förvånad över resultatet. Min förhoppning är att detta skall leda till självrannsakan hos EU och dess kvarstående medlemmar, så att de fokuserar på den kärna i unionen som trots allt är positiv. Men också att de funderar på hur den process för demokratiskt ansvarsutkrävande som faktiskt finns inom unionen kan synliggöras, och hur den kan förbättras ytterligare.

Det är också min förhoppning och tro att Storbritannien kommer att förbli en vän av Europa och Sverige. Precis som med Norge får vi anta att de också fortsättningsvis kommer vilja dra nytta av unionens positiva sidor, trots att man formellt kommer att stå utanför. Blir det så, som jag hoppas och tror, har demokratin ännu än gång visat varför den är ett överlägset statsskick - om än inte ett perfekt sådant.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.