”Ni vill spara miljarder på våra äldre, men ni säger inte hur”

Idag samlas SKL, Sveriges kommuner och landsting, till kongress. Det blir återseendets glädje för många gamla bekanta; Kommun- och Regionsverige är inte så stort. En mindre välkommen gammal bekant är den ekonomiska krisen i välfärden. I höst tycks den vara värre än på länge.

Tankesmedjorna Arena Idé och Balans genomför nu en granskning av ekonomin och villkoren i välfärdens kanske mest utsatta sektor: äldreomsorgen. Vi har hunnit granska 12 av de 14 största kommunerna, där en tredjedel av landets befolkning bor. Vi har analyserat ramen för den nämnd där äldreomsorgen ingår. Två kommuner, Göteborg och Umeå, föll bort eftersom kommunbudgeten där saknar information om hur nämndramarna beräknats.

Våra preliminära resultat visar att äldreomsorgens resurser minskas med minst 1,4 miljarder under 2020.

1. Äldreomsorgen är utsatt för gradvisa ekonomiska åtstramningar, ofta omskrivet som ”effektiviseringar”, ”rationaliseringar”, eller ”smartare välfärd”. Många kommuner räknar inte upp verksamheters anslag i takt med deras kostnads- och behovsökningar.
2. Åtstramningarna åtföljs inte av verkningsfulla handlingsplaner för hur de ska genomföras. Att besparingar följs av konkreta kravsänkningar hör till undantagen i vår granskning.
3. För att täcka upp för den ökande obalansen mellan behov och resurser som uppstår, pressas personalen till sitt yttersta. Och sedan ännu längre. Äldreomsorgen är i allt väsentligt en verksamhet där en människa hjälper en annan. När budgetramarna stramas åt, innebär besparingar nästan alltid ökad arbetsbelastning. Varje medarbetare behöver helt enkelt täcka upp för ökade behov. Men hur ska du hjälpa äldre, sköra, ofta dementa människor snabbare? Ska du tvinga i dem större bitar av smörgåsen? Bara knäppa varannan knapp på skjortan? Eller kanske gå till jobbet fastän du är sjuk, så att kollegorna slipper ta även ditt jobb?
4. När personalen inte längre orkar med sitt uppdrag, uppstår ökade kostnader. Minskad sjukfrånvaro ofta som en besparingsmöjlighet, men vi hittar inga analyser av hur minskad sjukfrånvaro ska kunna uppnås parallellt med ökad arbetsbelastning. Vikariestopp och omänskliga schemaläggningar ökar stressen – och sjukfrånvaron.
5. Den här onda spiralen fortsätter tack vare en politisk handlingsförlamning på både lokal och nationell nivå. Vår granskning visar att nämnder som ansvarar för äldreomsorgen låter verkningslösa handlingsplaner passera. År efter år förs misslyckade åtgärdsplaner till handlingarna, nya besparingskrav klubbas, och historien upprepar sig. Under tiden låter regering och riksdag bli att räkna upp statsbidragen i den takt som skulle behövas.

Konsekvenserna är att våra äldre inte får det stöd de behöver och har rätt till. Medarbetare slits ut. Och väljarna hålls utanför besluten. Inga partier går till val på att uttryckligen spara på omsorgen, men politiker av alla kulörer genomför ändå besparingsbudgetar.

Därför vill vi nu, under SKL:s viktiga kongressdagar, rikta oss direkt till politiker och tjänstemän med en vädjan: ni måste kritiskt granska era egna kommuners insatser och åtgärder inom äldreomsorgen. Tar er kommun ansvar för eventuella effektiviseringskrav? Har ni tänkt igenom hur besparingarna ska gå till, eller väljer ni undanflykter som att “lita till personalens kreativitet” för att få ihop schemat? Och inte minst: är ni ärliga mot era kommuninvånare om vilka förutsättningar ni ger personalen, så att väljarna kan göra ett informerat val kring vilken omsorg de vill ha i sin kommun?

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.