Högskolan

Nej, relativister hör inte hemma i högskolan

Radikala relativister hör inte till de ”oliktänkande” vars uppfattningar måste värnas inom högskolan. Det skriver företrädare för stiftelsen Academic Rights Watch i en replik till Anna Blennow.

Slutreplik. I ett tidigare inlägg menade vi att ett anammande av radikal relativism, det vill säga förnekande eller relativiseringen av sanningen, inte är förenligt med en forskar- eller lärartjänst inom högskolan. Sökandet efter objektiv sanning är definierande för vetenskaplig aktivitet och skiljer denna från andra verksamheter, som exempelvis skönlitterärt författarskap eller annan konstnärlig verksamhet.

Vi uppmanade därför relativister att självmant ställa sina akademiska tjänster till förfogande. Vi underströk samtidigt att det vore problematiskt från akademisk frihetssynpunkt att rensa ut relativister. Så här skrev vi: ”Att rensa ut alla radikala relativister som underminerar högskolans verksamhet vore svårförenligt med den akademiska friheten, initiativet bör i så fall komma från relativisterna själva.”

I en replik hävdar Anna Blennow ändå att vi vill rensa ut relativister, vilket vi alltså uttryckligen skrivit att vi inte vill. Blennow beskriver vidare relativisterna som ”oliktänkande”. Det är underförstått att vi, liksom vi bör värna om andra oliktänkande inom högskolan, även bör värna om relativister.

Men det är i själva verket missvisande att beskriva radikala relativister som ”oliktänkande” i största allmänhet. Konflikten mellan dem och vanliga, sanningssökande vetenskapsidkare är inte på samma nivå som när en forskare har en annan uppfattning än sina kollegor i en specifik vetenskaplig fråga. Att vi bör värna om den senare typen av oliktänkande är själva utgångspunkten för Academic Rights Watch verksamhet.

Med Blennows argument skulle vi också behöva värna om poliser som anser brottsbekämpning skadligt eller läkare som tar avstånd från läkekonst. Men sådana poliser eller läkare är inte potentiellt viktiga ”oliktänkande” vars uppfattningar måste skyddas inom polisväsendet respektive läkarkåren. Utan de hör till skaran som självmant bör lämna organisationen därför att de underminerar verksamheten. På samma sätt är det med relativister inom högskolan som, snarare än att tillföra en viktig oberoende röst, sågar på den vetenskapliga gren varpå de själva sitter.

Blennow tar upp hermeneutiken som förmodat exempel på en vetenskap utan sanningsanspråk. Men även de tolkande metoderna som söker efter mening förutsätter en strävan efter sanning. En tolkning som inte är sann ger ingen förståelse. Blennow klagar också på att vi (av utrymmesskäl) inte gav någon empirisk evidens angående exempelvis förhållandet mellan utbredd relativism och bristande datainsamling. Det finns dock rikliga belägg på den fronten, inte minst vad gäller svensk pedagogisk forskning som både kännetecknas av långtgående relativism och, enligt en rapport från Socialstyrelsen från 2010, synnerligen svag empiri.

Slutligen skriver Blennow: ”Men postmoderna tankar om utsagors relativa sanning hotar varken samhället eller akademin. I stället kan de visa på att vad som upplevs som sant eller ej beror på vilken auktoritet eller institution som står bakom.”

Blennow byter här ämne. Att vad som upplevs som sant kan bero på både det ena och det andra är ingenting som vi eller någon annan vi känner till bestrider. Det är först när relativisten relativiserar sanningen själv som vetenskapen skakar i sina grundvalar.

FOTNOT: Källor: Magnus Henrekson med flera (2017): Kunskapssynen och pedagogiken, Dialogos Förlag. Knut Sundell och Einar Stensson (2010): Effektutvärderingar i doktorsavhandlingar, Socialstyrelsen.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.