Har juristerna en kåranda? Hela debatten

Nej, domarnas kåranda är inte verklighetsfrämmande

Per Hagwall lyckas inte visa att det finns någon ”kåranda” eller ”värdegrund” bland jurister som är främmande för resten av samhället. Tvärtom visar hans exempel att domarna följer lagen, replikerar Martin Sunnqvist, rådman och juris doktor.

Replik. Den debatt som inleddes av Malcom Kyeyune och Bengt Ivarsson har fortsatts av Per Hagwall, som skriver att det ”har bildats en kast av jurister” som ser med förakt på lagstiftarna och ointresse på drabbade medborgare och att det finns en ”utbredd kåranda av att juristerna vet bäst”. Som ett exempel angav Hagwall att domstolar ytterst sällan använder sig av den övre halvan i straffskalorna.

Enligt 29 kap. 1 § brottsbalken ska straff bestämmas inom den tillämpliga straffskalan. I prop. 1987/88:120 hänvisades till en rättspraxis som innebar att de flesta straff låg relativt nära straffminimum. Regeringen sade att den nya regeln inte skulle medföra ”någon påtaglig förändring av denna praxis”.

”Den övre delen av straffskalan är normalt inte avsedd för mer ordinär brottslighet av det aktuella slaget utan för exceptionella fall som i praktiken sällan inträffar.”

Det var ingen nackdel om straffmätningen blev mer differentierad, inte bara försvårande utan också förmildrande omständigheter skulle beaktas.

2010 ändrades bestämmelsen så att straffvärdena för brott som innebär angrepp på någons liv, hälsa eller trygghet skulle höjas. I prop. 2009/10:147 s. 142 sades: ”Den övre delen av respektive straffskala bör användas i större utsträckning än tidigare samtidigt som den nedre delen av straffskalan kan användas på ett mer differentierat sätt.”

I ett rättsfall från 2011 hade Högsta domstolen synpunkter på om lagstiftningstekniken var den mest lämpliga, men domstolen följde lagstiftarens intentioner.

Vad säger då straffmätningspraxis om juristernas och domarnas ”kåranda”? Inte mycket. Möjligen att domarna generellt är lojala mot lagen och mot uttalanden i förarbetena om hur den ska tolkas.

Att jurister skulle se med förakt på lagstiftarna, med ointresse på drabbade medborgare och att det skulle finnas en utbredd kåranda av att juristerna vet bäst och att andra inte ska lägga sig i, stämmer inte. Åtminstone är det faktum att domstolarna sällan använder den övre halvan i straffskalorna inget bra exempel på det.

Per Hagwall har några ytterligare exempel. Det är enligt honom en ”märklig praxis” att ”rätten ansett att det inte ankommit på den tilltalade att bevisa att denne hade rätt till ett privilegium, som rätten att framföra motorfordon eller rätten att få nedsatt straff på grund av låg ålder.”

Inte heller dessa exempel säger särskilt mycket om någon ”kåranda”. Att åklagaren ska bevisa att den åtalade har begått ett brott och haft uppsåt, där sådant krävs, är grundläggande i en rättsstat. Lagstiftaren skulle kunna ändra bestämmelsen om olovlig körning så att den som inte insåg, men borde ha insett, att körkortet inte gällde i Sverige, kan dömas för brott. Och när det gäller nedsättning av straff på grund av låg ålder har Högsta domstolen sänkt beviskraven till lägsta möjliga nivå.

De valda exemplen visar inte att det finns någon ”kåranda” eller ”värdegrund” som är främmande för resten av samhället. Snarare tvärtom – de visar att domarna följer lagen.

Grundläggande för domarnas rättstillämpning är Sveriges lag med grundlagarna, Europakonventionen och EU-rätten som överordnade regelverk. Lagarnas tolkas enligt förarbetena, särskilt i brottmål, där det ska vara förutsebart för den enskilde vad som är straffbart. Därför kan en domare inte genom praxis höja straffnivåer utöver vad lagstiftaren har tänkt sig, införa nya brottstyper eller bortse från krav på uppsåt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.