Nej, assistansberättigade är inga gökungar

SLUTREPLIK. ”Assistansen har blivit ett slukhål” menar journalisten Micael Kallin i en replik och tycker att ”en cynisk och populistisk apartheidpolitik för funktionshindrade” måste upphöra. Kallin inleder också med att konstatera att han själv aldrig ansökt om assistansersättning. Hade han gjort det hade han sannolikt fått avslag. Han hade då varit en del av de 83 procenten av förstagångssökare som fått ett avslagsbesked. Jag har inte heller ansökt om assistansersättning. Däremot träffar jag många av de människor som har det. Det betvivlar jag att Micael Kallin gör. Hade han gjort det hade han nämligen kunnat fråga dem hur de upplever de fördelar samhället erbjuder dem genom en ”populistisk apartheidpolitik”.

Kanske hade hans bild av dessa samhällets ”gökungar” och den ”extrema kostnadsökning” de i hans värld ger upphov till förändrats?

Vidare blandar Kallin, på ett sätt som lätt framstår som okunnigt, olika sorters ersättningar som sjukersättning, bilersättning och så vidare med assistansersättning och drar sedan slutsatsen att den assistansberättigade ”får cirka 2 miljoner kronor per år”, som om dessa vore pengar som föll rakt ned i varje funktionsnedsatts ficka. Det är förvisso korrekt att bruttokostnaden för olika ersättningsformer knutna till den enskilde kan uppgå till de, och än större, summorna.

Däremot så används assistansersättning till köp av just personlig assistans, ett köp där omkring 85 procent går till lönekostnader för personliga assistenter och därmed går stora delar av ersättningen raka vägen tillbaka till statskassan genom de anställdas skattesedel och arbetsgivaravgifter.

Det är givetvis upp till var och en att bilda sig en uppfattning och driva opinion utifrån den. Det tycks mig dock klädsamt om den som gör det också ser till att föra sin argumentation utifrån konkreta fakta, snarare än att hänga upp den kring spekulationer runt andras motiv. Tills dess Kallin har vässat sin argumentation väsentligt tillför hans inlägg i debatten intet nytt. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.