Debatt
Näringslivet
9 mars 2019 kl 05:10

Näringslivet – räddaren i nöden? Nåja.

I dagens samhälle behövs privata aktörers medverkan i välfärdssektorn. Många offentliga processer kan förbättras med arbetssätt från näringslivet. Men någon reell systemförändring lär inte åstadkommas om offentliga aktörer ska ersättas av – eller ensidigt lära av – näringslivet, skriver Erik Eriksson.

Det här är en opinionstext

Står vi inför en systemkollaps av offentlig sektor? Det menar Leif Östling, tidigare ordförande i Svenskt Näringsliv, i podcasten Smarta samtal. Men frukta intet, i Östlings berättelse kommer näringslivet ridderligt till räddning.

Men vänta nu, har inte näringslivets läror i snart fyra decennier varit en verklighet i offentlig sektor? Vissa har försökt att lära av näringslivet, resonerar Östling, men de har antingen använt föråldrade arbetssätt eller inte förstått någonting. Därför har de misslyckats. Metastudier är inte lika kategoriska: det är svårt att finna forskning som visar på konkreta resultat, positiva som negativa. Så vad innebär det senaste näringlivsmodet som Östling menar att offentliga verksamheter har missat? Han pratar om vinst, effektivitet, konkurrens och att ”det börjar med kunden”. Men det är ju inte särskilt nytt – inte ens för den otidsenliga offentliga sektorn. Däremot är det problematiskt.

Mycket av den senaste kritiken handlar om att näringslivets arbetssätt skapar inåtvända verksamheter, upptagna med att effektivisera sina interna processer. Men dagens samhälle präglas av komplexa utmaningar (åldrande befolkning, migration, miljöförstöring) där inåtvändhet hjälper föga. Ses dessutom andra organisationer som konkurrenter uppstår fragmenterade system där människor hamnar mellan stolar.

Offentliga verksamheter ska inte bara skapa värde för sig själva (vinst, typ) eller för “kunden”, utan också skapa samhällsvärde, sådant som vi gemensamt har bestämt är viktigt i samhället. Exempelvis ska våra barn ges jämlika förutsättningar att forma sina egna liv. Eftersom Östling ser ojämlikhet som förutbestämd (Expressen, 2018) blir det naturligtvis ologiskt att adressera sådana frågor. I en sådan värld blir det tämligen enkelt att bedriva det offentligas uppgift i en näringslivskostym.

Både invånare och användare är ”kund” i offentlig sektor. Ibland står de i konflikt. Invånarens och fängelseinternens behov av institutionen fängelse uttrycks sannolikt ganska olika. Dessa skillnader behöver emellertid inte utgöra något problem: många kan acceptera att betala skatt, även om de själva nyttjar få skattefinansierade tjänster. Här förstår jag att Östling tycker annorlunda.

Effektiviseringsivern har bidragit till en avprofessionalisering där sjuksköterskor och lärare får sätta sina utbildningar inom parentes för att istället bli just det Östling skyr: pinnräknande administratörer. Det är därför lika motsägelsefullt som oväntat när Östling på löfvenskt manér menar att proffsen måste få bestämma.

I dagens samhälle behövs privata aktörers medverkan i välfärdssektorn. Många offentliga processer (exempelvis vårdens tillgänglighet och kontinuitet) kan absolut förbättras med arbetssätt från näringslivet. Men någon reell systemförändring lär inte åstadkommas om offentliga aktörer ska ersättas av – eller ensidigt lära av – näringslivet.

Låt oss därför undvika effektsökeri om krackelerande samhällskontrakt och systemkollaps – det finns antagligen lika många medicinska resultat i världsklass som blygsamma Pisaresultat – och i stället erkänna sektorernas olikhet och kompletterande förhållande. Intressemångfalden tas bäst tillvara om invånare och användare tillsammans med offentliga, ideella och privata organisationer samarbetar för att skapa välfärdstjänster och tjänstesystem som står rustade att ta sig an dagens och morgondagens utmaningar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.