När Sverige slits isär måste staten värna kulturen

Sverige står inför stora utmaningar. Samtidigt som vi ser en trend där Sverige slits isär börjar institutionsbygget ifrågasättas. Likadant är det på kulturområdet varför vi uppmanar våra statliga företrädare att verkligen agera. I ord, uppdrag, resurser och handling.

Staten måste ta ansvar för den nationella kulturella infrastrukturen. Det är inte på egen hand utan tillsammans som vi är starka. Kultursamverkansmodellen som infördes 2011 innebär att varje region får en samlad summa statliga medel att fördela till regional kulturverksamhet, inom några definierade områden och utifrån de nationella kulturpolitiska målen. Många trodde nog att modellen skulle innebära att staten skulle matcha den regionala insatsen i dialog och samverkan. Men verkligheten blev inte så.

Dessvärre kan vi konstatera att regionerna satsat i mycket högre grad än staten. Varje region som ingår i modellen gör fleråriga kulturplaner i bred dialog. I Kulturrådets rapport om kultursamverkansmodellen ser vi också att mellan åren 2010 – 2018 har staten ökat det totala anslaget inom modellen med 3,4 procent medan regionerna ökade sina med 28,8 procent under samma tidsperiod.

I en föränderlig tid behövs våra institutioner mer än någonsin. Genom de regionala institutionernas försorg utjämnas skillnader mellan land och stad, mellan landsbygd och storstad, mellan ung och gammal. Man söker upp och bjuder in. När mångt och mycket förändras i allt snabbare takt krävs att det finns en grundstruktur, kontinuitet och stabilitet. Samtidigt måste institutionerna givetvis i sig följa samtidens behov, utvecklas och ligga i digital framkant.

Sverige har byggt landet med regionala musikinstitutioner som både finns nära medborgarna och samtidigt erbjuder ett kvalitativt utbud. Förutom att ta emot publiken slussas det årligen ut mängder av musik och musiker till bygdegårdar och kyrkor, till skolor och vårdboenden och når därigenom även alla de som inte själva kan ta sig till olika upplevelser. För detta krävs upparbetade regionala kontaktnät, och ett starkt arrangörsled, som behöver förstärkas och breddas ännu mer via en nationell turnéstruktur via institutionernas försorg.

En stor del av verksamheten är den som inte självklart syns, den som når barn från deras första år och genom hela skolvärlden, liksom den som skänker livskvalitet bland äldre- och vårdboenden. För att var och en inte enbart ska arbeta för sig själv finns samverkansorganisationen Regional Musik i Sverige (RMS). Verksamheterna hos de 23 regionala medlemsinstitutionerna ser, precis som vårt land olika ut, men tillsammans garanteras kontinuitet samtidigt som det fria kulturlivet får en plattform.

Men för att behålla den infrastruktur som har byggts upp i Sverige med regionala musikinstitutioner som når människor med ett högkvalitativt musikutbud i olika genrer behövs förutsättningar. Som regionala företrädare gör vi allt vad vi förmår – både som politiker och som verksamhetsföreträdare. Det vi saknar är att staten är med oss i detta viktiga arbete – såväl för att utveckla Sverige som för att förnya kulturens alla former.

Trenden måste brytas. För att inte ansvaret blir övermäktigt hos oss enskilda regioner och verksamheter behövs en betydande satsning från staten på de regionala musikinstitutionerna. Detta för att vi ska kunna gå hand i hand för att behålla den nödvändiga kulturella infrastrukturen och ett helt Sverige.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.