Hyresrätter

När staten backar får hushållen ta över

Allt fler ifrågasätter nu den generella bostadspolitiken som man menar, inte levererar för dem med störst behov. Nu senast Anna Broman och Martin Lindvall som med den tidstypiska formuleringen efterlyser ”åtgärder som mer träffsäkert underlättar för hushåll med en svag ställning på bostadsmarknaden”, replikerar Martin Hofverberg, chefsekonom Hyresgästföreningen.

Replik. Det finns tydliga brister i dagens bostadspolitik. Det beror främst på att viktiga delar av efterkrigstidens bostadspolitik avskaffades för länge sedan. Den viktigaste beståndsdelen är den statliga finansieringen av nyproduktion, som fasades ut under 1990-talets början. 1975 fram till det sista året för de statliga lånen, 1993, färdigställdes i genomsnitt 47 000 bostäder. 1994–2017 var siffran 24 000, en halvering.  

När staten backar från bostadsfinansieringen kliver hushållen in i dess ställe. Hushållens skuldsättning som andel av BNP har ökat i samma takt som statens har sjunkit. Billiga krediter har pumpat upp fastighetsvärden, vilket kapitaliseras genom ombildningar och omfattande renoveringar, vars gemensamma konsekvenser har varit att det äldre billigare beståndet tunnats ur. Mellan 2000 och 2016 ombildades 160 000 hyresrätter, samtidigt som det endast tillfördes 130 000 genom nyproduktion.

För den som upprörs över att staten lagt 11 miljarder kronor på investeringsstöd till hyresrätter kan jag berätta att staten sedan 2009 lagt 119 miljarder på Rot-stöd till det ägda boendet, en subvention som riktat branschens kapacitet till lyxrenoveringar i stället för investeringar i miljonprogrammet.

Mot bakgrund av allt detta har vi till slut hamnat i en situation där det enda vettiga verkar vara att rikta åtgärder direkt till den grupp som hamnat i kläm när kampen om de kvarvarande ekonomiskt överkomliga hyresrätterna hårdnar. Men det finns goda anledningar till varför vi inte ska överge de sista spillrorna av den generella modellen:

  • Underfinansiering. För få tar del av förmånerna och därför nedprioriteras det av politiken. Den som vill se exempel på detta kan studera bostadsbidragets utveckling sedan 1990-talet.
  • Gränsdragningsproblem. En gräns måste dras mellan den som ska få och inte få, vilket dels öppnar upp för godtycke och paternalism, men också göder indignation hos gruppen som hamnar just ovanför gränsen.
  • Inlåsningseffekt. Den gräns som dras definieras inte sällan utifrån inkomst, vilket riskerar att hämma arbetsutbud och låsa in mottagaren i långvarigt bidragsberoende där arbete inte lönar sig.
  • Stigmatisering. Beroende på utformning kan mottagaren av åtgärden blir synliggjord och utpekad.

Men att säga nej till en mer selektivt utformad bostadspolitik betyder inte att vi stillatigande ska acceptera status quo. Det finns en rad åtgärder som skulle stärka den svenska modellen på bostadsmarknaden.

Utveckla den statliga finansieringen. Gör om investeringsstödet så att det kan användas tidigare i processen som en del av toppfinansieringen för att sänka kapitalkostnaden och därmed hyran. Inför statliga topplån till nyproduktionen för att dela risken med byggherren och upprätthålla en hög nyproduktionstakt i kommande lågkonjunktur.

Skattereform för att uppnå neutralitet mellan upplåtelseformerna. Rot till hyresrätter, skattefria underhållsfonder och en låg, fullt avdragsgill moms på hyran, skulle möjliggöra en modernisering av hyresrättsbeståndet som inte leder till hyreschock och renovräkningar.

Att säkra ett tillräckligt utbud av hyresrätter med rimlig hyra är preventiv social bostadspolitik som gör att Broman och Lindvalls riktade åtgärder inte behövs.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.