Regeringskris

Naivt tro att Alliansen överger sin mission

Alliansen har framgångsrikt arbetat för att skapa en ny svensk modell med vidgade löneklyftor och ökad konkurrens om låglönejobb. Det är naivt att tro att de överger den politiken. Därför är det dags för S att driva en egen politik och strategi byggd på generell välfärd och stora samhällsinvesteringar.

Hur kommer det sig att Alliansen inte vill samarbeta över blockgränserna? Hur ser planen ut för deras nuvarande handlande, där man trots kraftiga motgångar i riksdagsvalet och trots ett uttalat motstånd mot Sverigedemokraterna, ändå söker bygga vidare på sin politik just med stöd av SD? 

Svaret är enkelt. Alliansen har i åtta år framgångsrikt arbetat för att skapa en ny svensk modell med följande ingredienser:

  • Vidgade löneklyftor mellan hög- och lågutbildade.
  • Ökad konkurrens om låglönejobb genom vidgat arbetskraftsutbud.
  • Minskat inflytande för facket, framför allt i låglöneyrken där alltfler valt att stå utanför a-kassa och fack.
  • Medelklassens jobbskatteavdrag finansieras med kraftiga sänkningar av kostnaderna för utanförskap (inte att förväxla med det oförändrade antal människor som under allt längre tid står utanför). Och en omvandling av generell välfärd till basvälfärd toppad med ökad egenfinansiering av försäkringar, vård och omsorg samt höjda priser på bostäder, infrastruktur och elkostnader med mera.
  • Sänkt skattekvot genom minskad skattefinansierad välfärd och Europas lägsta investeringar i transportinfrastruktur och bostäder.
  • En ekonomisk politik där medelklassens ökade privata konsumtion och skuldsättning skapar artificiellt goda nivåer för BNP och BNP per capita.

Det gångna riksdagsvalet såg ut att sätta stopp för denna långsiktiga strategi eftersom alliansen inte längre hade stöd för att fortsätta. De tvingades gå med på att socialdemokraterna som blev det största partiet fick bli regeringsbildare.

Men så öppnades ett möjligheternas fönster. SD var beredda att rösta igenom alliansens budget trots att denna innebar minst lika mycket asylinvandring som S+MP-budgeten och en långt större import av lågavlönad arbetskraft än vad en socialdemokratisk regering skulle acceptera. Det blev alltför lockande att ta den chans som erbjöds att fortsätta det påbörjade förändringsarbetet. Allt tidigare tal om att aldrig bli beroende av SD var som bortblåst.

Den stora fråga som vi aldrig kommer att få svar på är om SD fick hjälp av alliansen med att öppna detta möjligheternas fönster? 

Så har tidigare skett i några landsting och kommuner, där lokala företrädare för alliansen till och med varit beredda att förändra reglerna för majoritetsstyre för att få chansen att fortsätta sin historiska mission att ersätta den gamla svenska modellen med en ny.

Nu finns det några frågor som vi därför omedelbart måste få svar på: 

  • Är Socialdemokraterna fortfarande naiva nog att tro att den hårt sammansvetsade alliansen är beredd att ingå kompromisser?
  • Kommer socialdemokratin, i syfte att bryta en stenhård blockpolitik, fortsätta att inför väljarna framstå som att den ligger nära alliansens värderingar och långsiktiga strategi?
  • Är inte tiden mogen för socialdemokraterna att ta ställning för en egen strategi? En strategi som syftar till att bygga ett samhälle med generell välfärd, nödvändiga samhällsinvesteringar i utbildning, infrastruktur och bostäder, med inriktning på kunskap och global konkurrenskraft.

Om det inte blir ja på den sista frågan, är jag rädd att stödet för socialdemokratin också fortsättningsvis kommer att vara svagt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.