När man i hög hastighet springer in i en ny kärleksrelation, känner sig upplyft och bekräftad riskerar man tappa den kritiska analysförmågan och satsa allt på ett okritiskt sätt. När man tvingas ge avkall på den man är för att ingå i ett par, ett team, en organisation eller ett politiskt sammanhang kan priset till slut bli för högt. Det blir lätt ett högt spel med lite för mycket yta och lite för lite djup, vilket många som befunnit sig i sådana situationer kan vittna om.
Frågan är om det är detta vi beskådat under Miljöpartiets kris?
Politik kan ses som en process där förtroende och tillit ska säljas in. Det handlar om att ingjuta ett förtroende hos väljarna för att de värderingar man representerar och står för skapar ett bra samhälle. Värderingarna är helt enkelt produkten. Och alla som arbetar med att sälja vet att om man kompromissar med sin idé eller kvaliteten på produkten så blir inte kundrelationen långvarig. Då uppstår ett gap mellan förväntningar och realitet, och i det gapet frodas frustrationen samtidigt som illojaliteten börjar spira.
När det nu avgående språkröret Åsa Romson på en direktsänd presskonferens grät över Miljöpartiets kompromisser i asylpolitiken, verkade gränsen ha överskridits för hur mycket av sina grundläggande värderingar hon var beredd att göra avkall på för att få vara en del av ett större sammanhang. I det här specifika fallet partiledare och statsråd och del av en regering.
När Miljöpartiet inkluderar människor i sin organisation och ger dem ansvarsbefattningar – vilket innebär att de ges kulturbärande och idébärande uppgifter – och frågan om de i grunden inte stödjer partiets värderingar ställs efter ett tag, har sannolikt gränsen återigen överskridits för hur mycket avkall man kan göra på sig själv och sina värderingar för att få vara en del av ett större sammanhang, och samtidigt vara det på ett trovärdigt sätt.
Att ta ansvar är i grunden något positivt. Men likt en person som stannar för länge i en dysfunktionell parrelation suddas gränsen ut mellan vad som är ansvarstagande och vad som är oro och ångest för eventuella förändringar. Det kan ses som en rädsla för att bli utesluten ur det större sammanhanget, och den förlust som då görs.
Att bli uppfylld av glädje över att man blivit vald av en partner med status, inflytande och potential är djupt mänskligt. Det är inte alls konstigt om det är så att Miljöpartiet någonstans på vägen tappade bort sig självt i sin iver över att vara inkluderat och få sola sig i glansen av sin på alla områden överlägsna nya kärlek.
Men när man ser att parrelationen börjar kosta för mycket behöver man en god portion integritet och klokskap. Det handlar om att komma ihåg vad det var som en gång i tiden drog in en i relationen – förväntningar, känslor och lust - och se om det finns kvar. Det handlar om att på ett nyktert sätt utvärdera situationen för att se om de grundläggande värderingar man bar med sig från början mår bra i det läge man nu befinner sig i.
I den analysen finns inga ekvationer om gungar och karuseller – ty är integriteten offrad är förlusten absolut. För att återupprätta förtroendet i egna och andras ögon behöver man stå upp för sig själv, se sitt värde och gå vidare på egen hand. Det är integritet som skapar tillit inifrån och ut, och gör det på ett beständigt och långsiktigt sätt.
Nu går Romson efter mycket sprattlande samtidigt som Fridolin stannar kvar.
Sammanhangets attraktionskraft blev helt enkelt för stor. För mig som utomstående ser det ut som att både språkrör och partiet fallit in i samma dysfunktionella mönster som så många andra tidigare gjort, när de befunnit sig i en relation som tvingat dem göra avkall på den de egentligen är. Vi har sett ett dysfunktionellt mönster och agerande som utåt förklätts till ansvarstagande.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
