Pisa

Myt att Jan Björklund styr svensk skola

Vi menar att det är en myt att Jan Björklund och staten styr skolan. Kommunerna är helt och hållet ansvariga uppdragsgivare, och operativt ansvariga är kommunalråden, kommundirektörerna, och skolcheferna med flera. Men hur ofta syns och hörs de i debatten om hur skolan ska utvecklas och vilka resultat den gör?

Inget är så kärt att prata om, som skolan. Vid middagsbord, i tidningar, i riksdagen, i kommunfullmäktige, you name it. Alla har synpunkter.

Hittills har fokus legat på lärarnas roll och deras löner, om skolan är privat eller kommunal, om de ska styras helt och hållet av staten, om elevernas bakgrund, om hur många elever det går på varje vuxen, om elevernas kunskap i ämnet matematik och i den senaste Pisarapporten, om elevernas läs och skrivkunnighet. Allt det här har varit känt i olika hög grad och debatterats i olika forum i många år men det har, anser vi stannat vid det.

Debatten har stannat vid vad som är problematiskt men glömt berätta hur vi ska sluta problematisera, stiga ur den destruktiva bubblan och börja andas frisk utvecklande luft.

Vi som hävdar det har skrivit en idebok där vi ger ett antal anslag på hur vår fina skola (för vi anser att den är det) ska fortsätta att förbli en stolt och banbrytande väg in i framtiden för våra kommande generationer.

Vi anser att vi står på en mycket stark grund och har fog för det vi skriver om, eftersom vi båda har en mycket gedigen bakgrund inom kommunal lärande sektor men även inom privat (så vi kan göra jämförelser).

Visserligen vilar vår grund på erfarenhetsbasis men den tål att prövas mot/eller jämföras med allmän forskningsbaserad grund inom skolan. Att vi har haft olika roller där vi har arbetat tycker vi är den stora styrkan.

I en text hämtad från en bok om inkluderande undervisning (Specialpedagogiska skolmyndigheten-inkluderande undervisning/vad kan man lära av undervisningen) kan man läsa följande: ”I ett inkluderande system finns gemenskap på olika nivåer i systemet och olikhet ses som en tillgång. Samarbete och gemensam problemlösning är betydelsefulla aspekter av sådan gemenskap och demokratiska processer centrala. Alla elever ska känna sig socialt och pedagogiskt delaktiga. Pedagogisk delaktighet innebär både en delaktighet i en lärandegemenskap och rätten att utvecklas så långt som möjligt utifrån ens egna förutsättningar.”

Poängen med att låna detta stycke är att de är allmängiltigt oavsett var du jobbar i skolförvaltningen och vår bok bygger således på en stor portion samarbete, en lika stor portion demokrati och ett styrningssystem som är skapat utifrån de premisserna. Operativt är rektor den som ska leda de olika aktörerna som finns inom vår lärande organisation.

Skolan är som sagt verkligen i fokus just nu. Det är naturligtvis bra eftersom en bra skola skapar ett bättre samhälle. Men varför så lite om rektors och lärares ledarskap, vilket är den enskilt viktigaste frågan för skolans utveckling?

Följer man debatten får man en bild av att Jan Björklund styr skolan och snart blir det kanske någon annan från ett annat parti. Vi menar att det är en myt att Jan Björklund och staten styr skolan. Kommunerna är helt och hållet operativt ansvariga uppdragsgivare och hur ofta nämns de operativt ansvariga som kommunalråd, kommundirektör, skolchef med flera i debatten om hur skolan ska utvecklas och vilka resultat den gör?

Så när vi bedömer nuvarande ledarskapsförmåga ska vi inte bara tänka på Jan Björklund med flera i rikspolitiken utan titta närmare på ledarskapet hos de som har ansvaret för att driva våra skolor.

Det är ledande förtroendevalda, kommundirektören, skolchefen, rektorerna och lärarna. De är tillsammans ansvariga för att varje kommuns skolor utvecklas väl. Vi befinner oss just nu i en situation där vi trots nya satsningar inte riktigt hittat nycklarna till hur skolans verksamhet ska utvecklas mot bättre resultat och högre trivsel/motivation hos elever och lärare.

Vår åsikt är att ingen egentlig positiv utveckling sker så länge inte uppdraggivarna, Sveriges kommuner, fullt ut ser och genomför de förändringar som är nödvändiga. Det handlar om bättre löner, högre status för läraryrket.

Men framförallt handlar det om hur skolan leds och följs upp i samarbete mellan förtroendevalda, kommundirektör, skolchefer och rektorer. De styrande i en kommun, från kommundirektören till skolchefen inser inte att de sitter i samma båt och har ett gemensamt ansvar för att skolan lyckas. I många kommuner känner många rektorer m.fl. att intern konkurrens förekommer där rektorer ställs mot varandra, lagarbete inte fungerar och rektorsgruppens synpunkter sällan ses som en tillgång av kommunledningen.

Rektors och lärarnas ledarskap är det som bör vara i fokus för debatten: de bör ges mod och mandat att vara ledare som är auktoriteter inom sin kompetens och har förmåga att vara ledare som bryr sig. Ansvaret och möjligheten att vända utvecklingen för skolan ligger på ledare i kommunerna och på föräldrarna.

Föräldrarna är vanliga vuxna som ute i arbetslivet tar till sig vad de uppskattar hos en bra ledare. Varför inte respektera att lärarna har ansvaret i klassrummet som vilken annan ledare som helst har för sin arbetsgrupp. När friskolereformen infördes förändrades också rollerna mellan föräldrar och de som arbetar i skolan.

Detta har skapat hårdare förhållande där lärare och rektor ofta hamnar i en försvarsroll vid icke önskade levererade resultat. Samtidigt har politiska beslut om bättre resultat snabbare spätt på ett redan konstaterat överläge för föräldrar mot skolan, mot ledning och lärare – med den ständigt underförstådda andemeningen ”om jag inte får som jag vill så byter jag skola för mitt barn”. En sådan utveckling är utifrån vår horisont inte önskvärd. Den här typen av beslut/hot är oftast inte väl underbyggda och har heller inte kommunicerats så väl att de hade kunnat leda till ett annat ställningstagande.

Vi efterlyser därför ett mer balanserat förhållande mellan föräldrar och lärare och en insikt om att båda parter delar på ansvaret för elevens framgång. Från ett tidigare hårt förhållande mellan föräldrar, lärare och rektor kan motsättningarna ersättas av en insikt om att föräldrar och de som representerar skolan, spelar i samma lag.

Obalansen kan övergå till balans mellan aktörerna- föräldrar och lärare – delar på ansvaret: Föräldrarna som goda uppfostrare och självklara normsättare, lärarna som medarbetare i normsättningen, men suveräna i sitt uppdrag – att lära ut. Skolorna bör hålla obligatoriska kurser för föräldrar i skolans roll och styrdokument samt hur samarbetet kan läggas upp.

Så nu hoppas vi på mycket mer debatt om ledarskapet för skolan. Det bör bli en avgörande fråga i de kommunala valdebatterna framöver med kommunalråd, kommundirektör, skolchef och rektor i fokus.

Fotnot: Artikelförfattarna utkom nyligen med boken Modet att styra – en idebok om ledarskap i skolan, på SKL:s förlag Kommentus.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.