Flyktingkrisen Hela debatten

Mycket kan vi överge – men inte flyktingarna

När grannens hus brinner är det inte läge att käbbla om priset på trädgårdsslangen. Just nu står en stor bit av världen i brand. Det kommer förmodligen bli värre innan det vänder och blir bättre. Nu måste vi i Sverige bestämma oss för vilka vi är.

Samhällskontraktet, som svenskarna ser det, finns i lika många versioner som det finns svenska medborgare. Kärnan är att betala en del skatt till staten och få en viss mängd trygghet tillbaka. Att spräcka statens budget, ta medborgarnas pengar och försämra välfärden för att ge till personer som inte är medborgare ingår knappast i de flestas idé om vad svenska staten ska göra.

Det är inte ett orimligt antagande att Sveriges mottagarresurser nu är uttänjda till den punkt där ett gummiband börjar svikta. Det finns mycket vi kan överge men vi kan inte överge flyktingarna. Tanken att flyktingar ska integreras och lära sig det svenska språket. Tanken att flyktingarna ska komma in på den svenska arbetsmarknaden.

Vid tidigare låga nivåer låg det genomsnittliga inträdet på arbetsmarknaden mer än sju år bort för en nyanländ flykting. En lösning, inte en tillfredsställande sådan, skulle helt enkelt kunna vara att ta bort alla bidrag utöver de livsuppehållande och enbart erbjuda en trygg plats till dess att krigen i deras hemländer har brunnit ut. Om freden kommer vill nog många återvända hem.

Tältläger. Det är ingen rolig idé att tänka på. Jag har själv tillbringat en del tid i militärtält i Bodens skogar. När det var som värst trodde jag att jag aldrig skulle bli varm igen. Sjukhus och trygghet samt möjligen en ditlevererad pizza var dock aldrig mer än ett samtal bort.

Ett tältläger på skånska slätten är en bättre lösning än ett tältläger vid syriska gränsen där IS bara är en dagsmarsch bort. Om IS skulle vara så nära som avståndet mellan den sydligaste och nordligaste pendelstationen i Stockholm tror jag många svenska mammor skulle ta sina barn därifrån, även om vi får fler tält per krona på plats.

När jag bodde i USA möttes jag av en tvådelad Sverigebild. Delvis den positiva där vi ses som pålitliga, kreativa och vänliga, men även en negativ. En syn där svenskar beskrivs som de som vek ner sig när demokratin och friheten var hotad, tredje rikets vapensmeder och självgoda personer som säger åt andra vad de ska göra.

Båda bilderna är sanna. Sverige som land kämpar med den dubbla personligheten där vi vill vara öppna men ibland bara blir rädda och vill resa en mur och låsa in oss i en stuga med röda knutar. Så känner även jag ibland efter en dag med bara mörk nyhetsrapportering.

Sedan andra världskrigets slut har vi i vart fall agerat utifrån att vi kan bli bättre. Detta hopp och denna strävan finns i vårt DNA. Tullen och polisen slår sedan länge larm om bristfälliga resurser. Deras verksamhet är statens kärnuppgift, men det finns statlig verksamhet som ligger längre ifrån kärnan. Inom den verksamheten skulle omprioriteringar kunna göras.

Oavsett om finansministern kommer sitta sent in på natten och skriva om budgeten så är det inte där det avgörs om vi kommer klara av situationen. Vi medborgare kommer få dra ett tungt lass privat. Vi kommer att få lägga det dyrbaraste vi har, vår tid, vid en järnvägsstation där det dyker upp flyktingar eller ett boende för ensamkommande.

Nu när vintern kommer så kommer vi behöva samla ihop vinterkläder och vinterskor för hundra tusen människor som saknar det. Somliga tror att det är staten som ska hålla kaoset och mörkret borta, men så kan det aldrig bli. Det är de små sakerna, de dagliga insatserna från vanligt folk som håller kaoset och mörkret borta. Små gester av vänlighet och kärlek.

Vi kanske till och med kommer att få göra uppoffringar. Men tar vi oss igenom detta utan att kröka ryggen kommer svenskar om landet så består i tusen år, något jag inte betvivlar en sekund, att säga – detta var vår stoltaste stund. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.