Järvaveckan är igång och hela den politiska eliten kommer på besök till det område som jag är född, uppvuxen och fortfarande bor i. Det nationella medier rapporterar om – skjutningar, mord och grova misshandelsfall – är tyvärr bara toppen på isberget. Nästan alla som bor kring Järvafältet ser åtminstone varje vecka unga män som säljer narkotika, bidragsfusket är utbrett och otryggheten har blivit en del av vardagen. Därför krävs en hel palett av åtgärder, till exempel fler poliser och kännbara straff, en mer restriktiv bidragspolitik och en ny stadsbyggnadspolitik med fler bostadsrätter.
Men långsiktigt är den enskilt viktigaste politiska frågan skolan. Om ett par hundra ungdomar varje år går ut nian utan behörighet till gymnasiet spelar det ingen roll att Rinkebypolisen slår rekord i antalet gripanden eftersom poolen av kriminella ständigt fylls på.
Enligt SCB har nästan 86 procent av alla unga som går ut nian behörighet till ett yrkesprogram på gymnasiet. I utsatta områden är siffran 70 procent, och bland killar 67 procent. Ännu större skillnad blir det om man tittar på Järvaområdet specifikt, exempelvis var bara 56 procent av eleverna behöriga till gymnasiet på Rinkebyskolan och 59 procent på Hjulsta grundskola. Förra årets resultat var ändå bra jämfört med tidigare år, då andelen med gymnasiebehörighet på skolorna i Järva snarare legat under 40 procent. Det är katastrofsiffror.
Dåligt fungerade skolor i Sveriges utanförskapsområden leder till kriminalitet, bidragsberoende och arbetslöshet. Men det innebär också sämre förutsättningar på individnivå. Enligt flera beräkningar kan så mycket som 30 till 40 procent av barns möjlighet till att göra en klassresa förklaras av skolgången. För att vara lite positiv finns det empirisk forskning och beprövade metoder för hur man vänder skolresultaten och hur förortsskolorna kan bli bättre. Politiker kan helt enkelt inte skylla ifrån sig.
Först och främst pekar OECD på att barn med utländsk bakgrund kan nå högre resultat om man har höga förväntningar på barnen, och att dessa ska vara minst lika höga som för barn med inrikes födda föräldrar. I USA finns ett program som heter KIPP, (Knowledge Is Power Program), där socialt utsatta barn får gå i en skola som präglas av lugn och ro, ordning och reda, kontinuerlig uppföljning av akademisk progression och där kraven och förväntningarna är mycket höga. Skolverket borde välja ut vissa förortsskolor för ett svenskt KIPP-program.
Ordning och reda i klassrummen är också A och O. Skolforskaren Erik Lakomaa har räknat ut att om fem minuter av varje lektion går bort till annat än undervisning på en 40-minuterslektion motsvarar det att man missar ett helt skolår under grundskolan. I flera av Järvas skolor kan det ta betydligt längre tid än fem minuter att få igång lektioner. Omfattande forskning visar dessutom att lågpresterande och invandrarelever verkar ha störst nytta av hierarkiska skolmiljöer och traditionella undervisningsmetoder. Mer katederundervisning, lärarledda lektioner och sanktionsmöjligheter för lärarna borde vara vägen framåt.
En annan reform som skulle kunna genomföras är en statlig satsning på lektorer i förortsskolor. Många barn i Järva saknar det kulturella och akademiska kapital som i stor utsträckning är en faktor för att de ska söka sig till den högre utbildningen. Genom att säkerställa att alla elever, oavsett bakgrund, får chansen att möta forskarutbildade lärare kommer tröskeln till universiteten att sänkas.
Järvafältet och andra liknande områden har stora problem, och det märks att hela det politiska etablissemanget har börjat uppfatta och se problembilden. I princip alla riksdagspartier vill anställa fler poliser och skärpa straffen, men i skolpolitiken lyser reformerna och känslan av hur viktigt detta är med sin frånvaro.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
