Debatt
Ekonomi
3 april 2012 kl 07:00

Denna artikel publicerades för 8 år sedan

Modernisera skatteutjämningen

Det är ett anständighetskrav att kommuner och landsting ges någorlunda rättvisa ekonomiska villkor för att säkra en likvärdig välfärd, men så sker inte med dagens föråldrade system, skriver 30 ledande kristdemokrater.

Det här är en opinionstext

Det är illavarslande att ett beslut att genomföra nödvändiga uppdateringar och justeringar i skatteutjämningssystemet dröjer. I sitt svar i en interpellationsdebatt i början av mars ger finansmarknadsminister Peter Norman uttryck för att man inte heller den här gången är nöjd med det resultat den senaste utredningen kommit fram till. Frågan är om Peter Norman vill frångå en mångårig och enig politisk uppfattning att Sveriges kommuner och landsting ska ha likvärdiga förutsättningar att leverera välfärd till sina invånare?

För snart ett år sedan lämnade Utjämningskommittén.08 över ett unikt betänkande. En helt enig parlamentarisk kommitté ställde sig bakom förslaget utan några reservationer eller särskilda yttranden. Det har aldrig tidigare hänt!

Betänkandet har därefter gått ut på remiss till cirka 325 remissinstanser. Hela 273 svar har inkommit. Drygt 90 procent av remissvaren tillstyrker huvuddelen av kommitténs förslag, vilket även det torde vara unikt. Det finns en stor förväntan hos en tydlig majoritet av Sveriges kommuner och landsting att regeringen ska lägga en proposition som rättar till de brister som kommittén uppmärksammat. Men ansvarig minister på finansdepartementet tycks inte vara lika angelägen.

Vi kräver nu svar. Anser Peter Norman att vi även fortsättningsvis ska ha ett system som bidrar till att skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting att erbjuda sina invånare likvärdig service för obligatoriska verksamheter oberoende av deras inkomster, skattekraft eller andra strukturella förhållanden? Kristdemokraterna anser att så självklart är fallet!

Givet att vi är överens i denna principfråga, anser Peter Norman att utjämningen så långt som möjligt ska baseras på relevanta och aktuella variabler som tillsammans ger en så hög förklaringsgrad som möjligt? Det tycker Kristdemokraterna.

Att inte genomföra de förändringar som kommittén föreslår skulle innebära fortsatta orättvisor och ett missgynnande av många kommuner. Det skulle innebära en utjämning baserad på uppenbart felaktiga parametrar och fortsatt otillbörligt utnyttjande av systemet med vårdtunga grupper inom landstingsektorn.

Flera av delmodellerna i kostnadsutjämningen baseras på gamla och irrelevanta uppgifter. Som exempel kan nämnas förskolemodellen, äldreomsorgsmodellen samt hälso- och sjukvårdsmodellen.

Under 2000-talet har en rad reformer genomförts för att öka tillgängligheten inom förskolan, fritidshem och pedagogisk omsorg. Därmed har de tidigare skillnaderna vad gäller inskrivningsgraden i förskola och pedagogisk omsorg för 1-5-åringar mellan olika kommungrupper i stort sett eliminerats. Många kommuner som tidigare hade en låg andel av barnen inskrivna i barnomsorgen är missgynnade i dagens modell. De variabler som används för att fånga skillnader i behov speglar inte dagens verklighet. Kommuner med en omfattande gränspendling är särskilt missgynnade.

Detta uppmärksammades redan 2008 av Wetterberg i Deluppföljning 2 av den kommunalekonomiska utjämningen (SOU 2007:61). Trots det valde regeringen att inte korrigera felaktigheterna i modellen. Vi kan inte förstå hur man kan fortsätta motivera en utjämning på felaktiga grunder.

När det gäller kommunernas kostnader för äldreomsorg är skillnaderna ännu större såväl mellan olika kommungrupper som inom respektive kommungrupp. Orsaken härtill är främst av demografisk natur. I Knivsta kommun är bara 11,3 procent av befolkningen 65 år och äldre. Motsvarande andel för Pajala kommun är 30,4 procent. Detta understryker betydelsen av att en utjämning sker på så relevanta och aktuella variabler som möjligt.

En del av beräkningarna i dagens modell baseras på socioekonomiska grupper. Denna faktor saknar relevans, eftersom allt färre äldre i befolkningen har en identifierbar socioekonomisk grupp. Det enda underlag som finns tillgängligt beträffande de äldres yrkesbakgrund härstammar från 1990 års folk- och bostadsräkning, alltså mer än 20 år gamla uppgifter.

Vad gäller utjämningen för hemtjänst baseras den beräknade merkostnaden på bosättningsmönster och befolkning per den 31 december 2001, det vill säga 10 år gamla uppgifter som inte speglar dagens bosättningsmönster. Det kan inte vara rimligt!

Sveriges Kommuner och Landsting har i en skrivelse begärt att hälso- och sjukvårdsmodellen skyndsamt ses över. Även landsting har begärt detta. Skälet är att utfallet av modellen, och därmed det ekonomiska utfallet, kan påverkas genom diagnossättningen. Kommitténs undersökningar visar att det finns betydande skillnader mellan landstingens praxis för diagnossättning och särskilt användandet av bidiagnoser. Skillnaderna innebär att andelen vårdtunga individer varierar på ett betydande sätt mellan landstingen utan att det speglar det verkliga vårdbehovet.

Eftersom konstruktionen av den vårdtunga gruppen inte bedöms spegla sjukvårdsbehovet inom de enskilda landstingen på ett rättvisande sätt föreslår kommittén att den nuvarande hälso- och sjukvårdsmodellen förändras. Med den nya modellen elimineras möjligheterna för det enskilda landstinget eller regionen att påverka utfallet, något som är välkänt i dag och som strider mot systemets principer att utjämna för opåverkbara faktorer. Vem kan försvara det?

Till betänkandet hör också en analys av tillväxtvillkoren i inkomstutjämningen. I en av kommittén framtagen forskarrapport konstateras att tillväxten i lokala arbetsmarknadsregioner (LA-regioner) bestäms utifrån det faktum var man arbetar, inte var man bor. De kommuner som betalar en avgift till inkomstutjämningen finns alla i Stockholms- och Malmöregionerna. Dessa totalt 11 kommuners avgift är dock lägre än de bidrag som tillförs övriga kommuner i respektive LA-region. De få betalarkommunernas avgifter kan således beskrivas som en omfördelning mellan kommunerna i Stockholms- respektive Malmöregionerna.

Samtliga partier i riksdagen har under många decennier varit överens om att det behövs ett utjämningssystem. Det är först under senare år som en omsvängning kan skönjas, framför allt inom moderaterna, där man från vissa håll menar att kommunerna själva ska klara sig på sin egen skattekraft.

Ett sådant synsätt är så långt ifrån den kristdemokratiska värdegrunden man kan komma och vi kommer med kraft att kräva att Kristdemokraterna i regeringen aldrig ska gå med på en uppgörelse som medvetet skapar ekonomiska klyftor. Så länge regering och riksdag ger nationella uppdrag och kräver likvärdighet är det också ett anständighetskrav att man fattar de beslut som ger kommuner och landsting någorlunda rättvisa ekonomiska villkor för att kunna leverera en likvärdig välfärd. En rättvis och god skatteutjämning är att hålla samman Sverige. Det borde vara något som alla partier kan stå bakom.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.