Debatt
Moderaterna
6 november 2015 kl 15:44

Denna artikel publicerades för 5 år sedan

Moderaternas vägval: Rädda Sverige eller Alliansen

Den moderata partiledningens hållning gentemot Socialdemokraterna och den numera fallna Decemberöverenskommelsen tar sig allt märkligare uttryck. Men det finns trots allt en logik bakom Anna Kinberg Batras och Tomas Tobés agerande. Problemet är bara att de själva ännu inte insett att den politiska händelseutvecklingen gjort deras vägval obsolet.

Det här är en opinionstext

Thomas Gür
företagare och skribent

Efter att Decemberöverenskommelsen, DÖ, ingicks den 27 december 2014, har hållningen från Nya Moderaterna – Sveriges arbetarparti – angående politikens form och processer för beslutsfattande, kommit att bli allt mer förunderlig och, för många, allt mer obegriplig. Och detta trots att DÖ numera har fallit.

Ett slags nadir nåddes häromdagen med partisekreteraren Tomas Tobés uttryckliga krav att regeringen Löfven fortfarande var tvungen att ha med Vänsterpartiet i sitt budgetunderlag. Att moderaterna krävde att Vänsterpartiet skulle ha vetorätt i minoritetsregeringens statsbudget var en ”magnifik tondövhet”, för att låna en formulering av DN:s Viktor Barth-Kron.

Dessförinnan har vi sett sådana märkliga och ögonskenligen irrationella utspel och hållningar som:

Nedläggningen av rösterna i samband med vårbudgetens ändringar.

Det envisa försvarandet av DÖ trots den uppenbara belastning som den utgjorde för Alliansen (och inte minst den till och med för moderaterna överdrivna aggressiviteten mot de få moderatpolitiker som vågade opponera sig mot överenskommelsen).

Den osannolikt fromma förhoppningen att DÖ skulle hålla fram till 2022.

Den lika osannolikt fromma förhoppningen att Socialdemokraterna, som man anklagade för omfattande och flagranta vallöftesbrott, verkligen skulle hålla sitt löfte att ”släppa fram” en borgerlig minoritetsregering om de förlorade valet 2022.

Den uppgivna signalen till väljarkåren att de fyra Allianspartierna inte räknade med att kunna få en majoritet av väljarkåren bakom sig i framtida val.

Motsättningen redan i våras med FP och KD angående Vänsterpartiets roll i budgetprocessen, inom ramen för DÖ, när de två partierna menade att Löfven inte längre behövde ha med V i budgetunderlaget, eftersom allianspartierna inte längre lämnade en gemensam budgetmotion.

Överdriften om de menings- och verkningslösa tillkännagivandena i riksdagen som en fullgjord oppositionsuppgift.

Den uttalade passiviteten kring migrationsfrågans möjliga hantering i samarbete med socialdemokraterna genom avvisandet av LO:s sondering i somras om att M och S borde söka inta en gemensam och mer restriktiv hållning.

Oviljan att ta initiativet att säga upp DÖ, trots signalerna om motståndet från Kristdemokraterna.

Den uppenbara irritationen över att DÖ ändå gick i graven.

Avsaknaden av en plan-B om vad Alliansen skulle göra om DÖ sades upp.

Överraskningen inför och det uppenbara missnöjet med att KD-ledaren, efter DÖ:s fall, aktualiserade en alliansgemensam motion om budgeten.

Intervjun med partiledaren i DN nyligen då denna öppnade för möjligheten att omforma DÖ:s principer i lag.

Oviljan i samma intervju att släppa de principer som DÖ vilade på, däribland också att den partikonstellation som är störst i riksdagen ändå skall ”släppas fram” som minoritetsregering även efter 2018.

Oviljan att konfrontera Centerpartiets sonderweg i migrationspolitiken.

Men alla dessa utifrån sett besynnerliga hållningar får sin egen rationalitet och inre logik, om man betänker att det enda sättet för en moderat partiledare att bli statsminister är att ha en intakt borgerlig allians bakom ryggen. Och om moderaternas partiledare, Anna Kinberg Batra, vill skriva historia och bli Sveriges första kvinnliga statsminister, måste hon först och främst hålla ihop Alliansen. På det sättet skiljer sig inte hennes predikament från på sin tid Carl Bildts respektive Fredrik Reinfeldts.

För Kinberg Batras del kompliceras emellertid uppgiften att nå detta mål, av att Sverigedemokraterna är ett så stort parti i riksdagen att hon inte realistiskt kan förvänta sig att Alliansen kan få 50 procent av rösterna eller mer och bilda en majoritetsregering. Alltså måste hon försäkra sig om att DÖ:s principer ska kunna gälla även efter 2018, trots att DÖ inte längre finns. Därav den initiala viljan att till varje pris behålla DÖ eller som numera hålla fast vid dess principer, kravet på att S ska ha V i sitt budgetunderlag och oviljan att ta sådana initiativ i migrationsfrågan som kan få Centern att lämna Alliansen.

Problemet med denna hållning är att Sverige samtidigt är i en politisk kris som är den allvarligaste i dess moderna historia, med en migrationspolitik som gått över styr och en regering som av särskilda skäl, miljöpartiets starka position, tappat kontrollen över frågan.

Den realistiskt framkomliga vägen att få någorlunda bukt med detta massiva problem, är, som jag skrivit tidigare, att Socialdemokraterna och Moderaterna gemensamt mejslar fram en mycket striktare och mer restriktiv migrationspolitik, ett vår tids Luciabeslut (från 1989). Men för det krävs att de två partierna dumpar sina partners, vilkas hållning i migrationspolitiken mer består av fantasier och amsagor än realism, alltså Miljöpartiet respektive Centern.

Dock, då spricker Alliansen. Och då kan inte Anna Kinberg Batra bli Sveriges första kvinnliga statsminister och skriva in sig i historien.

Men att ha skrivit sig i historien för att ha gjort något unikt, innebär nödvändigtvis inte att ens eftermäle blir positivt. Ett exempel i närtid för Kinberg Batras del, är den omvärdering som delvis redan skett och kommer att ske i än större utsträckning av hennes företrädares insats, i ljuset av den uraktlåtenhet som utmärkte hans regeringsår i denna så viktiga politiska fråga.

Att istället bli den politiker som tillsammans med sin motpart över blockgränsen sätter stopp för det samhälleliga och politiska dårskap som nu släppts loss, kan rendera ett betydligt ärofullare eftermäle.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 6 november 2015 kl 15:44
Uppdaterad: 7 november 2015 kl 14:26

Skribent

Thomas Gür
företagare och skribent