Så blev då mobiltelefonens vara eller inte vara i skolan en het fråga igen. Förra veckans uttalanden av såväl Jan Björklund som Gustav Fridolin om mobilförbud i skolan drog åter igång en diskussion som alla som följer skoldebatten känner igen; debatten såg ut precis som den gjort de senaste åren.
På ena sidan finns de som menar att elevernas hantering av mobilerna stör ordningen i skolan och därför ska mobiler inte tillåtas i klassrummen. På andra sidan finns de som menar att mobilen visar vägen mot framtiden; den är ett fantastiskt verktyg för lärande och därför självklar i skolan.
Debatten brukar sluta här. Ordningsproblematiken står mot ett potentiellt, fördjupat lärande. Nu kan förvisso debatten gärna få sluta här, för slutsatsen är ganska enkel. Landets sakkunniga – ja det är alltså lärarna som avses om någon läsare blev tveksam – är till stor del överens: mobiltelefoner stör mer än de bidrar till lärande och därför hör de inte hemma i klassrummen. Därför är mobiltelefoner redan portförbjudna i många klassrum i grundskolan.
Men låt oss ändå för en stund fördjupa oss i detta mobilförespråkarnas främsta argument: att mobilen är ett fantastiskt verktyg för lärande. För detta argument säger något viktigt om vårt samhälle.
Låt oss leka med tanken att vi befinner oss i ett klassrum där en lärare planerat en lektion där mobiltelefonen ingår som verktyg för lärande. Då uppstår frågan: vilka telefoner? Här är premissen nästan alltid att det är elevernas egna telefoner som ska plockas fram. Detta problematiseras sällan, men är det så självklart egentligen? Faktisk inte. Skolan ska vara kostnadsfri. Skolverket förtydligar på följande sätt: ”Eleverna ska ha tillgång till böcker och andra lärverktyg utan kostnad.” Mobiltelefonerna i denna tänkta situation är ju att betrakta som ett lärverktyg. Det är oomtvistligt. Man kan inte räkna med att alla elever har en mobiltelefon av så god kvalitet att den fungerar i skolarbete. Därmed måste skolan bekosta dessa verktyg. Det är således självklart att privata mobiltelefoner inte får användas som lärverktyg i situationer där läraren planerat för en lektion där mobiler krävs. Det går inte att komma runt.
Men i alla andra situationer i skolan då, där lektionen inte kräver en mobiltelefon? Får inte eleven använda sin telefon då? Jo det är klart de får, så länge den inte stör. Men är frågan relevant? Varför skulle eleven använda sin egen telefon i ett sammanhang där läraren inte planerat för det? Som ett modernt, digitalt framtidsverktyg kanske någon skulle invända. Jovisst, men varför då? Elever i dagens skola har i princip alltid tillgång till en dator, läsplatta eller liknande som tillhandahålls av skolan utan kostnad. Har läraren planerat för en lektion där digitala verktyg krävs utgår läraren naturligtvis från dessa verktyg, som med sina större skärmar, tangentbord och så vidare är betydligt mer lämpliga för skolverksamhet än vad en mobiltelefon är. Visst kan en elev som vid ett enstaka tillfälle glömt sin dator hemma använda sin telefon. Men det finns väl ingen som hävdar att mobiltelefonen är ett bättre verktyg i skolarbetet än en dator eller läsplatta?
Att hävda att eleverna ska använda sina privata telefoner i skolarbetet kan tolkas som en okunskap om skolan och den kompensatoriska grund på vilken den är byggd. Eller vittnar det om något helt annat? Kan det måhända ses som ett samtidstypiskt uttryck? Är tanken på privata telefoner i klassrummen som ett redskap för lärande ett tecken på att allt fler blundar för den ökande ojämlikheten i samhället i allmänhet och i svensk skola i synnerhet? Är önskan att låta elever använda sina privata mobiler i klassrummen ett tecken på att många människor i Sverige inte längre finner skolans kompensatoriska uppdrag, att ge alla elever goda framtidsutsikter oavsett vilken bakgrund de har, lika viktigt? Kanske handlar mobilfrågan om så mycket mer än arbetsro och pedagogik. Kanske har mobilivrarna rätt: mobilens vara eller inte vara i skolan är egentligen en fråga om framtiden – de har bara inte förstått på vilket sätt. För kanske handlar mobilfrågan i själva verket om vart vårt samhälle är på väg.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
