Debatt
Religion
21 augusti 2018 kl 12:12

Denna artikel publicerades för ett år sedan

Misstänkliggör med urskiljning!

Att få bejaka sin religiösa identitet är en grundläggande rättighet som aldrig får motarbetas. Däremot ska inte religiösa krav på olika former av anpassningar i det offentliga eller i lagen få passera utan politisk diskussion och eventuella beslut. Det är genom en frimodig samhällsdebatt som religionsfriheten värnas - för alla, skriver Ulf Lönnberg (KD) i en replik. 

Det här är en opinionstext

Politikerna har som lagstiftare yttersta ansvaret för tillämpningen av religionsfriheten. Jag håller med Mustafa Panshiri med medförfattarna som försvarar allas vår rätt att tillönska varandra glada, goda och innehållsrika högtider så som våra olika traditioner bjuder i umgänget med familjen och alla andra. Deras debattinlägg behövs som motvikt mot mångas överdrivna reaktioner mot sådana umgängesönskningar.

Debattörerna hänvisar till Michael Walzer som i boken ”Om tolerans” skriver: ”Toleransen gör olikheten möjlig, olikheten gör toleransen nödvändig.” och de exemplifierar konkret: "Ramadan eller Eid al-Adha är inte en svensk tradition. Men från vårt perspektiv är högtiden lika svensk som vi är svenskar eftersom muslimer som firar och utövar islam i Sverige är en del av landet. Det vill vi kunna vara även fortsättningsvis, utan att misstänkliggöras för att vi bejakar vår muslimska identitet.”

Att få bejaka sin identitet är en grundläggande tillämpning av FN:s mänskliga rättigheter och av religionsfriheten. Detta ska heller inte motarbetas. De som ska motarbetas är de politiska och religiösa företrädare som kräver anpassningar av det svenska offentliga rummet och det svenska rättsväsendet efter olika religiösa påbud, uttryck, tolkningar och normer.

Panshiri och medförfattarna positionerar sig inom ramen för den sekulära religionsfriheten med dess rättigheter och begränsningar. Det gör inte alla. Därför får vi inte negligera nödvändiga gränsdragningar mot religiösa influenser i samhället och i vårt rättsväsende.

Religiösa krav om skilda badtider för pojkar och flickor i simundervisning, religiösa moralpoliser som påtvingar människor särskilda klädkoder, religiösa föräldrar som kräver att barnen trots skolplikten ska vara lediga på andra högtider än de som våra skolor och vår arbetsrätt tillämpar med mera ska inte passera utan politiska analyser, diskussioner och eventuella beslut.

Rättsfallet om handskakning i Arbetsdomstolen (Dom 51/18 Mål nr A 46/17) är det senaste exemplet på att politikerna bör granska om nuvarande lagar ger ett felaktigt tolkningsutrymme, som inte var lagstiftarens intention.

Regelbundna och institutionaliserade böneutrop är ett annat exempel på ett politiskt ställningstagande med bäring på religionsfrihetens begränsningar.

Genom åren har enstaka riksdagsledamöter föreslagit särlagstiftning eller sharialagar i Sverige. Det är sådana – udda och rättsvidriga förslag – som vi har att bemöta seriöst med våra demokratiska verktyg i politiska samtal. Vi tar FN:s religionsfrihet för given som gemensam utgångspunkt men blickar vi utanför Sverige, är den inte lika självklar. Religionspolitiken ska, som alla andra sakpolitiska områden, upprätthållas i vårt sekulära samhällssystem.

Globalt finns andra krafter i rörelse. Islamiska konferensorganisationens i Kairo deklaration från 1999, slår fast sharia som enda grund. Exempelvis har Saudiarabien, som ratificerat ett flertal FN-deklarationer, gjort det med förbehållet att landet endast anser sig bundet av åtagandena i (FN-)konventionerna i den mån de inte strider mot landets religiösa lagstiftning sharia enligt Koranen. Observera att i FN:s deklaration erkänns ingen överordnad lag.

Panshiris och medförfattarnas självklara krav att kunna bejaka sin muslimska identitet utan att misstänkliggöras försvaras bäst genom att vårt offentliga samtal aldrig avstannar. Det är genom en frimodig debatt mot teokratikramare och religiös extremism som religionsfriheten värnas – för alla som tror.

 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.