Debatt
Budget 2016
13 april 2016 kl 10:07

Denna artikel publicerades för 4 år sedan

”Misskötta finanser skapar inte förtroende”

Överskottsmålet i de offentliga finanserna bör göras om till ett balanskrav. Finanspolitiken ska förvaltas på ett trovärdigt sätt, just nu befinner den sig i ett principlöst tillstånd. Och även om det visar sig att flyktingkrisen var tillfällig så är kostnaderna de närmaste åren inte tillfälliga. Det går alltså inte att klara sig ur situationen med tillfällig upplåning.

Det här är en opinionstext

Svenskt Näringsliv har länge drivit frågan om att överskottsmålet i de offentliga finanserna bör justeras och göras om till ett balanskrav. Den upparbetade nettoförmögenheten i offentlig sektor möjliggör en sådan övergång och frågan bereds i en parlamentarisk utredning. Med ett balanskrav undviker vi en situation med löpande överbeskattning.

En övergång till balanskrav behöver ske på ett ansvarsfullt sätt. Finanspolitiken ska förvaltas på ett trovärdigt sätt, och för detta behövs styråror och principer. Just nu befinner sig finanspolitiken i ett principlöst tillstånd. Det är viktigt att komma ihåg att både överskottsmålet och balansmålet för de offentliga finanserna gäller ett genomsnitt över konjunkturcykeln. Målet bör alltså vara uppfyllt i ett normalt konjunkturläge. De offentliga finanserna ska vara svagare i ett svagt konjunkturläge och starkare i ett starkt konjunkturläge.

Vi har sett en stark tillväxt och det är en entydig bedömning att BNP för nästa år kommer att vara högre än vad som är förenligt med den långsiktiga tillväxtbanan. Vi kommer då att ha det man kallar ett positivt BNP-gap.

I ett sådant konjunkturläge ska balanskravet överträffas. Det är nödvändigt för att upprätthålla trovärdigheten för det finanspolitiska ramverket och möjliggör finanspolitiska stimulanser i framtida konjunktursvackor.

Enligt Ekonomistyrningsverkets senaste prognos ökar den offentliga sektorns underskott nästa år till 0,7 procent av BNP. Regeringen lever med andra ord inte upp till balanskravet.

Flyktingkrisen har anförts som argument för tillfälliga avsteg. Det resonemanget bygger på att kostnaderna som är förknippade med den höga flyktinginvandringen är tillfälliga. Skärpningarna i flyktingpolitiken har också lett till ett tydligt minskat inflöde.

Men kostnaderna för integrationen är inte lika tillfälliga som inflödesstatistiken kan ge sken av. Enligt SCB tar det åtta år innan hälften av flyktingarna har kommit i arbete. Om man ser på Migrationsverkets kostnader så beräknas de ligga på över 60 miljarder kronor per år under de kommande fem åren. Även andra offentliga myndigheter har den senaste tiden begärt ökade anslag.

Även om det visar sig att flyktingkrisen var tillfällig så är kostnaderna de närmaste åren inte tillfälliga. Det går alltså inte att klara sig ur situationen med tillfällig upplåning.

Flyktingkrisen kan inte heller få hela skulden för kostnadsrullningen i offentlig sektor. Redan i Magdalena Anderssons första budget gick hon ut med kraftigare ökningar av utgiftstaken jämfört med tidigare. I genomsnitt ökar hennes utgiftstak med 57 miljarder kronor per år. Det kan jämföras med Anders Borg som höjde dem i snitt med 25 miljarder per år. Göran Persson på sin tid nöjde sig med 20 miljarder per år i ökade utgifter.

Höjda offentliga utgifter tenderar att leda till höjda skatter. Regeringen har höjt skatterna med mer än 50 miljarder kronor och det faktum att man dessutom planerar för omotiverade underskott kommande år gör att risken för ytterligare framtida skattehöjningar ökar. Samtidigt som skadeverkningarna tilltar för varje skärpning på marginalen.

Regeringen vill komma ur ett opinionsmässigt besvärligt läge. Metoden just nu verkar vara att frångå de egna målen, missköta finanserna och öka pålagorna på företagen. Det är inte en politik som skapar förtroende och bidrar till att göra Sverige starkare.

Listan av tillväxthämmande ekonomisk politik börjar bli lång nu. Höjda marginalskatter, nedläggning av kärnkraften, vinstförbud i välfärdssektorn och ökad regelbörda för företagen. Senast i raden är att arbetsgivare nu ska stå för 25 procent av sjukpenningen efter 90 dagar.

Det är inte en balanserad ekonomisk politik.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.