”Missförstånd att särkrav går emot lagen”

REPLIK Björn Wellhagen, Sveriges Byggindustrier, och Rickard Silverfur, Fastighetsägarna i Sverige, är upprörda över att kommuner ”bryter mot lagen”. Det är närmast regleringen av så kallade särkrav i 8 kap 4 a § i plan- och bygglagen (PBL) som aves. Wellhagen/Silverfur anser att det råder ett förbud för kommuner att i markanvisningsavtal och exploateringsavtal ställa krav som går längre än Boverkets regler. 

Stockholms stad är en av de många kommuner som avses eftersom vi fortsätter att ställa högre krav än Boverket vid byggnation på stadens mark. Det är inget problem eftersom det inte finns något förbud mot särkrav. Det är emellertid en vanligt förekommande missuppfattning att det skulle råda ett förbud. 

8 kap 4 a § PBL anger att en kommun inte får ställa egna krav på ett byggnadsverks tekniska egenskaper utom i vissa specifikt angivna fall eller då kommunen handlar som byggherre eller fastighetsägare. Om en kommun ändå ställer sådana egna krav är dessa utan verkan.

Det innebär således inget förbud. Konsekvensen är i stället att den som bygger på stadens mark och har träffat ett exploateringsavtal som går längre än vad Boverket föreskriver i efterhand kan göra gällande att en avtalsbestämmelse, till exempel om en viss energiprestanda, är ogiltig. Men bestämmelsen hindrar inte att en kommun och en byggherre träffar avtal om sådana villkor så länge båda parterna är överens.  

Det är möjligt att Stefan Attefall avsåg att det skulle bli ett förbud. Men så blev det inte. Tvärtom framhöll civilutskottet (2013/14:CU31 s. 22) att när kommunen handlar som byggherre eller fastighetsägare kan kommunen fortfarande ställa krav på särskilda tekniska egenskaper. Utskottet påminner om att många byggherrar väljer att projektera med betydligt lägre energianvändning än vad Boverket anger.

Stockholm har samma erfarenhet. Det vimlar av byggherrar som mer än gärna är med och går före. Tvärt om kan vi ibland få höra att byggföretag tycker att vi i Stockholm inte går tillräckligt långt. Det gäller oavsett om marken upplåts med tomträtt eller förvärvas av byggherren. Den risk staden löper är att en byggherre efter ett tag gör gällande att avtalet i den delen är utan verkan. 

Men det har ännu inte hänt och det är svårt att tänka sig att det skulle kunna inträffa med hänsyn till det stora intresset som finns hos byggföretagen att vara föregångare. Det gäller stora som små byggföretag. Genomgående vill byggföretagen vara med och tillsammans med Stockholm ligga i absolut internationell framkant när det gäller hållbart byggande. Politiskt råder bred enighet att Stockholm ska fortsätta vara en föregångare. 

Bestämmelsen borde tas bort eftersom den leder till missförstånd. Wellhagen/Silverfurs artikel bekräftar att så är fallet.

Det är sorgligt att företrädare för Byggindustrierna och Fastighetsägarna inte bara lever kvar i missuppfattningen om att det finns ett förbud, utan de tycks också önska att det verkligen fanns ett förbud. 

Tycker verkligen dessa organisationer att Stockholm aldrig skulle ha byggt Hammarby Sjöstad eller Norra Djurgårdsstaden? Och är man verkligen upprörd över att de erfarenheter som vunnits i miljöprofilprojekten återanvänds och blir regel för allt byggande som sker på stadens mark? 

Det är inte de tongångar vi brukar höra ifrån de här organisationernas medlemmar.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.