Debatt
Val 2014
30 september 2014 kl 06:01

Denna artikel publicerades för 6 år sedan

”Min bror var 13 och skulle tvingas bli soldat”

I flyktingdebatten glömmer många att de som tvingas fly från sitt land gör det med ett mycket tungt mentalt bagage i väskorna. Jag och min familj flydde ett krig. Sedan har vi utbildat oss, arbetat, betalat skatt och gör numera helt enkelt rätt för oss. Att ta emot siffrorna på valnatten när 13 procent av svenskarna valde att lägga sin röst på SD, var inte lätt. Nu sätter jag hoppet till Stefan Löfven.

Det här är en opinionstext

Adriana Haxhimustafa
nyvald landstingsledamot (S), Stockholms läns landsting

Julafton 1991. Medan mina vänner i trygga och förmodligen snötäckta Sverige satt klistrade framför TV:n och tittar på Kalle Anka, äter Janssons frestelse och öppnar julklappar så satt en familj någonstans i Kosovo och förberedde sig för att lämna allt de hade och alla de kände för att börja om på nytt, i ett okänt land. Min mammas syskon hade vid det laget redan bott i Tyskland i många år och det var en självklarhet för mina föräldrar att vi skulle söka skydd någonstans där vi hade släktingar eller bekanta.

Pappa hade rent ut sagt haft ett helvete med att fixa fram våra pass. På den tiden blev man oftast tvungen att åka till Belgrad för att hämta ut visum och pass, men med tanke på hur osäkert det var så var det inte ett alternativ. Genom kontakter på olika myndigheter – du måste känna folk för att komma någonstans, så funkar det där nere nämligen – så lyckades jag, mina två föräldrar och två äldre bröder få det vi behövde.

Problemet var att den serbiska regimen inte ville se oss fly. De ville väldigt gärna tvinga min äldsta bror att göra lumpen, 13 år gammal. Där har vi en av huvudorsakerna till att min pappa fattade det svåra beslutet att skilja sig från släkt och vänner och lämna både sitt hem och sitt hemland för något nytt och helt okänt. Han hade dessutom förlorat sitt statliga mycket kvalificerade arbete. Det fanns också i praktiken ett pris på hans huvud. Eller ja, en av hans före detta nära och underställda medarbetare hade lovat att det första han skulle göra så fort tillfälle gavs (det vill säga så fort kriget bröt ut) var att hugga huvudet av honom.

Väl framme på flygplatsen i Skopje, i Makedonien, började vi närma oss friheten. Jag minns inte särskilt mycket från den här tiden men jag minns en sak. Det är när en serbisk polis plötsligt kommer fram till oss på flygplatsen och drar min äldsta bror baklänges i håret samtidigt som han säger med stark och brysk röst: Du ska följa med oss! Paniken är total och pappa försöker vädja och be om att polisen ska släppa min bror. Mamma brister ut i gråt av skräck över att se sin son försvinna till ett okänt öde, en rädsla som säkerligen många andra mammor också känt. Polisen knuffar undan pappa och börjar misshandla honom med batong. Men precis då kommer en annan polis fram, någon som kände min pappa, och går emellan. Han räddade brorsan, pappa och oss andra och vi kunde gå förbi passkontrollen och sätta oss på flyget till Stuttgart i Tyskland. När jag tänker på detta känner jag gråten i halsen och är innerligt tacksam över att inte minnas några fler detaljer från det hela än just detta.

I Stuttgart spenderar vi mellandagarna hos släkten där vi också firar in det nya året. För mina föräldrar var det här början på drygt tre år av ovisshet. I dåvarande Tyskland fanns i delar av landet fortfarande en starkt auktoritär ådra och trots att DDR inte längre existerade som nation så hade folket inte hängt med i utvecklingen, varför de flesta flyktingar som sökte asyl med automatik flyttades upp till norra delen av landet. Min morbror arbetade vid den tiden som tolk och var mycket medveten om hur nyanlända flyktingar behandlades. Icke önskvärda och alltid trakasserade. Han hade hört av bekanta att det fanns ett land längre norrut där nyanlända flyktingar behandlades väl, de fick skydd och det fanns ett system som gick ut på att staten erbjöd ett skyddsnät när och om du behövde det. Det landet var Sverige.

Vi sökte asyl i Helsingborg. Mitt första intryck som jag minns var solsken och hav. Gud vad vackert det var. Vi bodde hos några bekanta medan pappershanteringen malde på. Polisen förhörde oss alla två gånger var under processen. Innan det var min tur minns jag hur mamma försökte lugna ner mig och trösta mig eftersom jag var så rädd för att förhöras ensam. Vi var inte riktigt uppvuxna med samma syn på polisen som den som är rotad här i Sverige; en institution som erbjuder hjälp och trygghet. Efter att vi sökt asyl placerades vi på bussar fyllda med flyktingar med destination Stockholm. I tre månader bodde vi på ett hotell i Bromma. Där fick jag och min ena bror vattkoppor och vi kom då för första gången i kontakt med svenskt sjukvård.

Efter tre månader flyttades vi till en flyktingförläggning i Hällefors. Där bodde vi från våren 1992 till hösten 1994 - den roligaste tiden i min barndom. Där lärde jag mig att cykla, simma och fick mina första vänner.

Men både jag och resten av min familj minns också fackeltågen, med nynazister som gick runt flyktingförläggningen på nätterna och skrek saker som ”vit makt”. Eller bråk mellan svenskar och invandrarelever i skolan där mina bröder gick, och ICA-affären som hade en handskriven skylt på vilken det stod: ”Inga invandrare välkomna”.

Det värsta var ändå ovissheten. Skulle vi få stanna i det här landet eller inte? För trots nynazisterna och alla som gång på gång gjort klart för oss att vi inte var välkomna hit till deras land, så ville vi få en chans att börja om på nytt här. Det var vår enda chans till säkerhet. I hemlandet började våra vänner och släktingar bli förföljda och trakasserade. Kriget i Bosnien hade brutit ut i full skala och det var bara en tidsfråga tills det också nådde Kosovo.

Våren 1994 fick vi vårt andra besked med beslutet att vi skulle utvisas. Den första utvisningsbeslutet hade vi överklagat, och när det andra kom så visste vi att det var kört. Ändå var pappa fast besluten att han skulle lära sig språket fort som fan. På sex månader lyckades han, och vi skulle börja skolan och förskolan och göra allt för att komma in i det svenska samhället. Han var väldigt sträng och mycket tydlig med att killarna inte fick hamna i tjafs eller bråk eller på något sätt utmärka sig, allt för att vi skulle få stanna.

Den ena familjen efter den andra i vår närhet fick uppehållstillstånd, alla förutom vår alltså. I en av dem fanns en nära vän till mig och jag minns tydligt att jag kom hem efter förskolan och var så arg och besviken och sa till mamma: Varför får hon stanna kvar men inte vi? Hon borstar inte ens sitt hår eller tänderna, jag tänker också sluta göra det!

Mot slutet sov vi med kläder på och väskorna packade eftersom migrationspolisen oftast kom på nätterna och hämtade flyktingar som skulle utvisas. Min far vägrade göra som så många andra och gömma sig. Oftast var kyrkan dessa personers fristad, men han ville inte välja den lösningen. Skulle vi få stanna här skulle det gå rätt till, helt enkelt. Sommaren 1994, den sommar då andra jublade över de svenska framgångarna i fotbolls-VM i USA, kom så beslutet att alla från Balkan skulle få permanent uppehållstillstånd. Lyckan var total och vi fick också anledning att jubla. Äntligen kunde vi sova i pyjamas igen, i lugn och ro hela natten, utan att någon gång varje natt vakna av oro och ligga och vänta på ljudet av de som skulle komma för att hämta oss. 

Något som många glömmer bort är att de som flyr från sitt hem till ett annat land gör det med ett mycket tungt mentalt bagage i väskorna. Det är inte lätt att lämna sin familj, sin släkt och de vänner man växt upp med, ovetandes om man någonsin kommer få träffa dem igen. Att sedan komma till ett nytt land, ett nytt samhälle, med en ny kultur, ett nytt språk och med nya traditioner är svårt, oavsett ålder. Men vi och många andra med oss gjorde det.

Vi utbildade oss, började arbeta, betalar skatt och gör numera helt enkelt rätt för oss. Det var inte lätt att ta emot siffrorna på valnatten, då 13 procent av det svenska folket valde att lägga sin röst på ett parti med rötterna i just den rörelse vars anhängare marscherade i fackeltåg runt omkring oss på sena kvällar och nätter för ett antal år sedan, skrikandes ”vit makt”.

Samtidigt finns det hopp och för min del heter det Stefan Löfven. Årets valresultat är en konsekvens av åtta år med borgerlig politik med högre arbetslöshet, ökade klyftor och större utanförskap. Nu är det upp till oss socialdemokrater att med vår politik visa att vi kan göra skillnad och motverka grogrunden för det missnöje som landade på 13 procent för ett par veckor sedan.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Publicerad: 30 september 2014 kl 06:01
Uppdaterad: 2 oktober 2014 kl 13:26

Skribent

Adriana Haxhimustafa
nyvald landstingsledamot (S), Stockholms läns landsting