Infrastruktur

Miljonprogrammet kräver nationell mobilisering

Frågan om miljonprogrammens renovering är vårt samhälles största utmaning, både finansiellt och socialt. Vi är i ett akutläge som kräver nationell mobilisering för att hitta nya lösningar. Det behövs insikt som innebär bredare affärsmodeller liksom legala och finansiella innovationer som möjliggör nya handslag mellan den privata och den offentliga sfären. Det är inte en bostadsfråga utan en samhällsbyggnadsfråga som fokuserar på människor, trygghet, utbildning och arbete.

Det finns tre viktiga anledningar till varför frågan om miljonprogrammets renovering måste förnyas. För det första kommer det nödvändiga investeringskapitalet inte att vara tillgängligt inom bygg- och bostadssektorn; för det andra kommer resultaten inte bli långsiktigt hållbara om renoveringarnas utformning och genomförande domineras av smala intressen hos bygg- och bostadsbolag; för det tredje är bostadsfrågan i Sverige allt för politiskt fastlåst för att möjliggöra det nytänkande och den förnyelse som Sverige behöver.

Finansieringsutmaningen är den mest uppenbara. Energimyndighetens pilotprojekt visar exempelvis att en radikal energieffektivisering på 60-70 procent kräver en investering på upp emot 1 miljon kronor per lägenhet. Med ca 650 000 lägenheter i behov av renovering det närmaste decenniet innebär detta ett totalt investeringsbehov på mer än 650 miljarder kronor. Detta kommer inte kunna finansieras vare sig genom hyreshöjningar eller kommunala skatteintäkter. Förutsättningarna för många bostadsbolag finns helt enkelt inte för att attrahera kapital till de nödvändiga investeringarna.

Samtidigt är det de sociala faktorer som på lång sikt har störst påverkan på den underliggande hållbarheten i ett bostadsområde. Skolkvalité, föreningsliv, och trygghet - är avgörande för attraktiviteten och därmed vilka hyror kan tas ut. På så sätt får sociala effekter direkta konsekvenser också på bostadsvärdena. Nuvarande lagstiftning och värderingsmodeller för bostadsbolag gör det dock ytterst svårt även för progressiva bostadsbolag att räkna hem de stora sociala värden de skapar genom sitt arbete, eller skulle ha möjlighet att skapa inom nya juridiska ramverk.

Det är dessutom på den sociala sidan de riktigt stora ekonomiska vinsterna ligger. Kostnaden för en ung person i ”utanförskap” har beräknats till upp emot 700 000 kronor per år. Men priset för utanförskapet kan också mätas via ett antal rapporter om låg närvaro i skolan, en växande främlingsfientlighet och upplopp som kräver polisinblandning. Utan större hänsyn till de sociala värdena i en upprustning av miljonprogrammet kommer konsekvensen med nödvändighet bli en påtaglig underinvestering i det bredare samhällsperspektivet.

Den tredje utmaningen är den politiska. Bland allt för många intressenter, både inom politik och näringsliv, är bostadsfrågan så politiskt och ideologiskt laddad att dialogen om nya angreppssätt omedelbart fastnar i politisk positionering: mellan stat och kommun, offentligt och privat; mellan hyresrätt och bostadsrätt, etc. Debatten måste flyttas bort från dessa gårdagens förenklade motsatsförhållanden för att vi alla skall kunna hitta en ny väg framåt. När miljonprogrammen byggdes på 60- och 70-talet var det som en integrerad del av ett bredare samhällsbygge: socialt, politiskt, ekonomiskt och finansiellt. Områdenas utformning och placering speglade en industridominerad arbetsmarknad och lägenheternas storlek dåtidens familjebild.

Genomförandet och finansieringen av byggnadsprojektet utformades i en miljö där både staten och kommunerna var välfinansierade. Politiken hade en drivande roll i strukturutvecklingen inom näringslivet. Således både speglade och cementerade Miljonprojektet sin tids sociala, ekonomiska och politiska strukturer och värderingar.

När nu miljonprogrammet ska renoveras, måste frågan på ett liknande vis sättas i sitt sammanhang av en långt bredare samhällsförnyelse. Det är en unik möjlighet att skapa nästa version av den svenska samhällsmodellen, anpassad till en globaliserad värld av mångfald och entreprenörskap. Det är centralt är att hitta en ny syntes mellan å ena sidan den offentliga sfärens grundläggande ansvar för ekonomisk, social och ekologisk hållbar utveckling, och å andra sidan näringslivets och kapitalmarknadernas nödvändiga roll i att leverera och finansiera framtidens välfärd och infrastruktur.

En ny väg framåt kräver ett nytt samarbetsklimat mellan offentlig och privat verksamhet, men också nya affärsmodeller och finansiella och legala innovationer. Detta stora renoveringsprojekt är därmed en del av den svenska modellens förnyelse.

Men detta bredare angreppssätt måste nu snabbt konkretiseras i bredare affärsmodeller inom samhällsbyggnadsbranschen. Det är en betydande utmaning för branschen, inte minst kulturellt. Det kräver i sin tur nya verktyg som på bättre sätt kan förena å ena sidan kraven på affärsmässighet och avkastningskrav, och å andra sidan kravet på politisk legitimitet. Det senare är en helt nödvändig ingrediens i en så viktig samhällsfråga som våra städers utformning.

Men det är bråttom. Allt fler städer och kommuner tvingas nu på allvar ta tag i sina "miljonprogramslyft". Om alternativa strukturer för att hantera frågan inte snarast växer fram är risken uppenbar att traditionella intressen dominerar också renoveringen och att en historisk möjlighet till förnyelse därmed går oss om intet. Risken är stor att de växande sociala problemen i Sverige, av utanförskap, integrationsproblem och arbetslöshet, därmed bara tillfälligt skjuts på framtiden. Ett sådant scenario är otänkbart: kostnaderna för att inte nu på allvar ta tag i Sveriges sociala utmaningar som en integrerad del av samhällsbygget är oöverblickbara både ekonomiskt och politiskt. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.