Under flera års tid har media med jämna mellanrum fyllts med larmrapporter om svenska gymnasisters och studenters bristande kunskaper i moderna språk. Det handlar om spaltmeter text som vrider och vänder på detta problem.
Exempelvis har man i SvD (22/7 2017) kunnat läsa att många studenter redan de första veckorna på universitetet hoppar av grundkurserna eftersom dessa kräver förkunskaper från gymnasiet och i stället börjar läsa rena nybörjarkurser. De tre universitetslärare som i artikeln intervjuas noterar också att det finns en låg korrelation mellan betyg och förkunskaper. Vissa elever med goda förkunskaper kan ha samma betyg från gymnasiet som de med usla för kunskaper; elever som efter håglösa gymnasiestudier inte ens kan grundläggande grammatik eller ord som färgernas namn och räkneorden.
Språkhaveriet i svensk gymnasieskola är ingen ödesbestämd utveckling utan beror till största delen på det så kallade meritpoängssystemets utformning. Ett system vars ursprungliga vällovliga syfte var att stimulera elever att läsa mer matematik och språk, men som i sin nuvarande utformning är ett oerhört kraftigt styrsystem som i stället gör större skada än nytta.
2017 föreslog Tillträdesutredningen (SOU 2017:20) att meritpoängssystemet skulle avskaffas. Utredningen skickades på remiss. Samtliga tunga remissinstanser höll med. När propositionen ”Fler vägar till kunskap – en högskola för livslångt lärande” kom och sedan riksdagsbehandlades våren 2018 fanns varken utredarens förslag eller remissinstansernas ställningstagande redovisade. Varför denna fråga gömts undan verkar inte gå att få full klarhet i.
Förmodligen är det Skolverkets ställningstagande som varit avgörande. De har i en skrivelse till regeringen med titeln ”Redovisning av uppdrag om förslag på åtgärder i händelse av att meritpoängen avskaffas” gett synpunkter som sannolikt styrt den förra regeringens agerande i frågan.
Skolverket konstaterar – helt riktigt – att meritpoängen varit starkt styrande för eleverna och att de åtråvärda meritpoängen taktiskt sett lättast nås genom att eleverna läser två kurser i moderna språk under årskurs ett och två i gymnasiet samt en frivillig kurs i engelska under tredje årskursen. Att över huvud taget ha med tre ”rätta” kurser, det vill säga meritpoänggivande bara de är godkända, i sitt examensbevis ger lika många tillskott av poäng till jämförelsetalet (vilket är vad som rangordnar studenterna inför antagningen till högskolan) som om eleven skulle höja sitt betyg ett steg i 24 kurser – det vill säga samtliga kurser i en gymnasieutbildning – alternativt höja betyget från ett godkänt E till det högsta betyget A i sex av kurserna.
Incitament att arbeta och nå goda resultat saknas. Eftersom eleven får lika många meritpoäng oavsett om den får A eller E på de meritpoänggivande kurserna, signalerar systemet att det inte lönar sig att an stränga sig. Många elever läser sitt fortsättningsspråk i årskurs 1 och 2 i gymnasiet av taktiska skäl: enbart för att få meritpoängen och ofta helt utan intresse eller ambition att lära sig språket. Det är också av samma skäl ointressant att läsa fördjupningskurser i sitt fortsättningsspråk under tredje årskursen i gymnasiet, eller läsa ett nybörjarspråk.
Lyssna på Tillträdesutredningen, lyssna på remissinstanserna: Avskaffa meritpoängen! Systemet, som det nu är utformat, är katastrofalt för gymnasisternas språkkunskaper.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
