Medier

”Kommunikatörer gör större nytta än reportrar”

I knappt ett år har jag jobbat som kommunikatör i en kommun. Under den tiden har jag utan tvekan känt att jag gjort långt mer nytta för demokratin än jag gjorde under mina tidigare nitton år som journalist i tidnings- och tv-branschen.

Nä, lysande var jag kanske inte. Men i nitton år var jag i alla fall journalist. Redigerade tidningssidor, skrev om politik, arbetsledde, jagade kändisar på Stureplan, gjorde tv-inslag. Sen fick jag nog. Nog av trångsynthet. Av girighet och kortsiktighet. 

Jag blev ju journalist för att jag brydde mig om samhället och om demokratin. 

I knappt ett år har jag jobbat som kommunikatör i en kommun. Utan tvekan har jag under den tiden känt att jag gjort långt mer nytta för demokratin än under alla mina år i tidnings- och tv-branschen.

Och tyvärr är det inte så att det senaste halvårets granskningar av kommunikationssatsningar i kommuner, landsting och myndigheter har förändrat min bild av journalistiken. Återigen missar journalistiken, på grund av förutfattade meningar, en stor del av storyn. Redaktionerna har på förhand gjort ett antagande, och så blir reporterns uppgift att bekräfta detta. Att tänka om händer sällan.

Läs även: Kommunerna tar över nyhetsfabriken

Jag vet, jag har varit där. I deskromanatikens dimma. Men vad är det då jag gör som är en sådan samhällsnytta nu? Jo, jag är med på en kulturresa. Jag är dessutom som kommunikatör en betydande del av den.

Invånarnas krav ökar. De blir allt mer pålästa, kräver snabbare och utförligare information. Vet sina rättigheter. Dessutom vill de påverka. Det har inte kommunerna och andra delar av det offentliga Sverige varit riggat för. Verksamheterna har kunnat jobba på, ostört. Nu ställs plötsligt krav. ”Jag har inget vatten!” ”Var kommer köttet ifrån som ni serverar?” ”Var ska jag tömma båtlatrinen?”

Och det är så viktigt. För plötsligt måste kommunerna, politiker, chefer och tjänstemän, tänka på sina invånare på ett nytt, aktivt sätt. Den ostörda tiden är över. Invånarnas roll som uppdragsgivare har tydliggjorts.

Men det är inte alltid lätt för den enskilde tjänstemannen, som behöver tänka på ett nytt sätt. Att förstå att just hens arbetsuppgifter har ett publikt intresse. Att krav på kostsamma investeringar för återströmningsskydd för fastighetsägare måste kommuniceras tydligt och i god tid. Och förstå sin egen roll i det arbetet. Till exempel. 

Att vara kommunikatör i dag handlar i grund och botten om just detta. Att lära ut öppenhet och hur man jobbar med transparens och delaktighet. Få tjänstemän och politiker att själva till stor del kunna hantera kommunikationen med invånarna, få dem att förstå att det i alla lägen finns en mottagare – en invånare, en uppdragsgivare, en kund. 

En kommunikativ kultur som vi kallar det. Det är en lång väg dit. Men vi ska vara tacksamma att arbetet är påbörjat. För mediebranschen är i gungning. Kritiska granskningar av varje kommun är inte längre något som vi kan förutsätta eller räkna med. 

Då är den kommunikativa kulturen i de offentliga verksamheterna viktigare än någonsin. För att värna om vår demokrati. Det arbetet är jag en del av. Därför har jag heller aldrig varit mer samhällsnyttig än nu.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.