Debatt
Psykiatri
18 april 2017 kl 11:40

Denna artikel publicerades för 3 år sedan

”Mer pengar till psykiatrin löser inte krisen”

I regeringens vårändringsbudget tillförs mer resurser till barn- och ungdomspsykiatrin. Det är förstås välkommet. Dock har jag efter många års yrkeserfarenhet blivit övertygad om att mer pengar inte löser de grundläggande problemen som psykiatrin brottas med.

Det här är en opinionstext

Jag har rest från Stockholm för att vikariera på en psykiatrisk klinik för den ordinarie överläkaren som är på semester. Chefen för akuten berättar att samtliga avdelningar är fullbelagda så långt tillbaka han kan minnas. Situationen är densamma på de flesta psykiatriska kliniker i Sverige. 

Lösningen på psykiatrins kris har hittills ansetts vara mer resurser för att möta det växande behovet. Efter många års yrkeserfarenhet har jag dock blivit övertygad om att mer pengar inte löser de grundläggande problemen som psykiatrin brottas med.

Enligt chefen för akuten är det ett problem att så många söker akut för annat än psykiska sjukdomar. Det kan handla om sådant som ensamhetsproblematik eller ett allmänt missnöje med att livet inte blivit som man tänkt sig. Som till exempel i fallet med den unge man som sökte min hjälp akut mitt i natten. Han mådde dåligt för att han inte kommit in på den musikutbildning han sökte till. När jag undrade på vilket sätt han trodde att det skulle hjälpa honom att besöka en psykakut svarade han: ”Det ska väl du veta som är läkare.”

Antalet personer som söker akut för problem som mer har med livets normala gång att göra än med psykisk sjukdom, har ökat under de senaste åren samtidigt som tröskeln för inläggningar sänkts i samma takt. Utvecklingen har snabbt lett till en ohållbar situation med överfulla avdelningar.

För en tid sedan fick jag ett samtal från en annan överläkare. Han ville lägga in en patient på min avdelning. När jag frågade honom varför svarade han att patienten är missnöjd med sitt boende. När jag ifrågasatte om han verkligen ansåg det rimligt att lägga in en person av den anledningen fräste han irriterat att psykiatriker ju har ett totalansvar för en patients liv. 

Jag har utan undantag jobbat med engagerad och hängiven personal inom den psykiatriska vården var jag än har befunnit mig, men jag har också noterat en tilltagande frustration när man upplever att man inte får jobba med det man är utbildad för. Psykiatrins kris har också fått en annan konsekvens: svårigheten att rekrytera läkare.

Det råder sedan många år en brist på psykiatriker och en avgörande anledning är att unga läkare blir avskräckta när de ser hur psykiatrin fungerar i verkligheten. Anledningen är bland annat att man upplever att alltför många patienter vårdas inneliggande ”i onödan”, men också att diagnoser ställs på alltför lösa grunder. Man vill helt enkelt inte satsa på en specialitet där läkarrollen successivt urgröpts.

Ny statistik visar att antalet akutbesök ökade med hela 25 procent förra året i Stockholm och att andelen unga med en psykiatrisk diagnos mer än fördubblats på bara ett decennium. Här är några konkreta förslag till förändring:

  • Tillsätt en psykiatriutredning med uppdrag att inventera de psykiatriska avdelningarna och undersöka det verkliga behovet av akut-och slutenvård hos patienterna.
  • Dra upp tydliga riktlinjer beträffande hanteringen av akutbesök, inläggningskriterier men även längden på vårdtiderna.
  • Se till att riktlinjerna implementeras på de psykiatriska klinikerna runtom i Sverige.

Det är hög tid för en förutsättningslös diskussion om vad akut-och slutenvårdspsykiatrin egentligen ska syssla med och att konkreta åtgärder vidtas för att säkerställa att akut psykiatrisk vård erbjuds de patienter som är i störst behov av den.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.