Debatt
Kvalitet
30 september 2019 kl 13:14

Men, "alla" kan ju inte lyckas?

Repliken på min artikel illustrerar lite av det skråtänkande som tyvärr ofta präglar skolvärlden, skriver Mats Alvesson i sin slutreplik.

Det här är en opinionstext

Jag publicerade i Dagens Samhälle (31/2019) ett inlägg där jag redogjorde för en studie som visade att flertalet av landets rektorer kraftigt övervärderar hur bra den egna skolan fungerar. Jag bad 134 rektorer sätta ett betyg på skalan 1-10, där 5 är medel och 10 topp. Det visade sig att 80 av de 134, det vill säga 60 procent, satte betyget 7 eller högre. 7 är också medianbetyget. Skolor sätter således inte bara glädjebetyg på elever utan även på sig själva.

Jag framhöll också behovet av att göra realistiska bedömningar, motverka grandiositetsanspråk och hålla igen med standardlösningar, typ att till nästan varje pris endast anställa formellt behöriga lärare. En viktig början är att säkerställa att kommuner, friskoleledningar och rektorer har koll på vad de åstadkommer och hur bra eller dålig skolan är i förhållande till förutsättningarna. Och sedan arbeta selektivt med vad som fungerar dåligt.

I ett svar den 20 september framhåller nio personer som sysslar med utvecklingsarbete att just det senare är en slags garant för att man har bra koll på vad man gör och åstadkommer och att önsketänkande knappast är ett problem.

Författarna hävdar "att dra en slutsats om att de flesta rektorer inte har koll på hur deras skolor ligger till är att negligera hela det systematiska kvalitetsarbete som görs i nästan alla skolor och förvaltningar. Det underminerar också utvecklingsarbete i form av forskningscirklar, professionsutveckling, learning studies som drivs på olika förvaltningar och skolor runt om i landet.”

Att det förekommer kvalitetsarbete har uppenbarligen ej motverkat den höga självöverskattning som min studie visar. Att rektorer ofta ej har koll på hur deras skolor ligger till borde leda till självkritik och nytänkande, men författarna klagar över att slutsatsen ”underminerar” vad man håller på med - och tycks se en mängd aktiviteter som en garant för att man har bra överblick och självinsikt.

Ibland kan dock en uppsjö tjusigt benämnda forskningscirklar, professionsutveckling med mera spä på självöverskattningen och leda till föga i form av bra resultat eller man tar tag i disciplinproblem, svaga lärare, en felaktig sammansatt personalstyrka eller minskar all mötesritualism, värdegrunds- och visionsprat, kvalitetssäkringspåfund, dokumentationsiver och annat som kanske känns uppbyggligt men inte bidrar substantiellt.

Författarna hävdar också att vissa problem med datanyttjande med mera till trots betyder dock inte detta "att skolvärlden byggs på önsketänkande. Den byggs på ett ständigt strävande efter förbättring och hårt arbete av lärare, rektorer och utvecklingsledare som noga analyserar sina elevers resultat och bygger processer så att alla ska lyckas.”

Just idén att "alla ska lyckas" är väl ett praktexempel på önsketänkande? (Se min bok Extra allt. När samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka, Fri Tanke.) Om man bara noga analyserar och bygger processer så inträffar detta under, att ”alla lyckas”. Detta har väl aldrig hänt och lär tyvärr aldrig hända — om nu inte ”lyckas” definieras meningslöst brett. Tydligare än så kan väl ej problemet illustreras.

Författarna, som håller sig till standard- och professionellt skråtänkande om skolan menar "Att ifrågasätta vikten av behöriga lärare är ifrågasätta vikten av utbildning inom lärarprofessionen. Om en obehörig lärare kan undervisa lika bra (eller till och med bättre) än en behörig varför ska man då välja lärarutbildningen?” Man frågar läsaren "om ditt hus brinner föredrar du då inte en utbildad brandsoldat och inte en lekman med vattenhink (även om vattenhinken såklart är bättre än inget alls)?”

Givet dess ringa popularitet, mycket låga inträdeskrav och höga avhopp på lärarutbildningen ställer sig nog många den första frågan. Jag tror förvisso att man ibland lär sig en del och givet om allt annat är lika, typ begåvning, social förmåga, personlig auktoritet, stresstolerans, allmänkunskaper i ämnen man ska undervisa, är det ett plus med formell lärarutbildning. Men nästan alla rektorer som jag pratat med menar att ibland finns det duktigare obehöriga än behöriga sökande till lärarjobb. En bra skola bör i dessa lägen hellre anställa lämpliga personer än sådana som, kanske för att man ej kom in på andra utbildningar, genomgått lärarutbildningen.

Svaret från utvecklingspersonerna illustrerar några av grundproblemen inom svensk skola: Fromma förhoppningar om att utvecklingsprojekt leder till allt gott, att formellt utbildade lärare är en framgångsformel och önsketänkande om att alla ska lyckas. Realism och verklighetskontakt är det lite si och så med.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.