Kulturpolitik

Mellanmjölksversion av kulturrevolutionen

Tanken att historien är ett verktyg tänkt att främja en viss ideologisk utveckling som av vissa anses önskvärd är på modet i våra museer, inom svensk historisk forskning och kulturvård. Men normkritiken riskerar att bli ett exkluderande vapen i statens händer, där endast de normer, åsikter och identiteter som staten anser önskvärda blir kvar, skriver Carl Lindstrand.

Det totalitära Partiet i George Orwells klassiska framtidsdystopiska roman 1984 använder sig av följande propagandafras: 

Who controls the past controls the future. Who controls the present controls the past.

Detta tål att jämföras med det slagord Ann Follin, chef för Statens museer för världskultur, lanserar i en rapport till regeringen genom kulturdepartementet: 

Från samtidsrelevans till framtidsrelevans. 

Tanken att historien är något som kan och skall användas som verktyg inom ramen för en viss utveckling som av vissa anses önskvärd, ett samhällsbygge om man så vill, är på intet sätt ny. Detta var en av de centrala tankefigurerna för den kinesiska kulturrevolutionen under Mao Zedong, vars syfte var att skapa en ny kultur som skulle passa in i det maoistiska samhällsbygget. Liknande idéer verkar nu vara på modet, inte bara hos Ann Follin, utan på bred front inom svensk historisk forskning och kulturvård.

Exempelvis kan man på hemsidan Centrum för kritiska kulturarvsstudier – ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt i vilket bland annat Göteborgs universitet deltar – i projektets programförklaring läsa att man ser det som en utmaning att undersöka ”hur dåtiden kan användas i nutiden för att skapa framtiden”. 

Vidare skrivs det ”Kulturarv förhåller sig inte bara till det förflutna, utan handlar i högsta grad om att vårda framtiden. När vi väljer vad vi vill behålla och bevara, och gör oss av med det oönskade styrs vi inte bara av idéer och önskningar kring vilken framtid vi vill ha – vi skapar samtidigt förutsättningarna för denna framtid” [mina kursiveringar]. 

Dessa tankemönster skulle innebära att kulturvårdande och forskande institutioner, som museer och universitet, inte skall ägna sig åt att så objektivt som möjligt beskriva historiska skeenden eller att presentera historiska artefakter i deras historiska kontext. De skall istället, genom att sortera bort sådant som inte passar och genom att lyfta fram sådant som passar det önskvärda budskapet, aktivt delta i utvecklingen av framtiden. Det finns ett ord för detta: propaganda. 

Som Ola Wong larmat om (SvD 8/9 – 2016) vill regeringen och kulturdepartementet under Alice Bah Kuhnke nu på fullaste allvar använda sig av museer som ideologiskt verktyg, för närvarande i första hand riktat mot Sverigedemokraterna. Vem vet vad det blir härnäst. 

Det hela tar sig utryck både i det stora och i det lilla. Follins rapport till regeringen är ett exempel på det stora. Ett exempel på det lilla är den nuvarande portaltexten till utställningen om vikingar på Historiska museet, som lyder: 

”För tusen år sedan fanns inte landet Sverige och inga svenskar. I den här utställningen upptäcker du spåren av de vikingatida folk som levde här i östra Skandinavien”. 

Texten innehåller uttalanden som i sig är sanna, men som genom att man sållar bort viktig ytterligare information (det folk som levde här i östra Skandinavien är det folk som kom att bli dagens etniska svenskar, Skandinavien präglades av en homogen kultur och ett homogent språk, Tacitus omnämner redan år 98 e kr ”svioner”, etc) ger en falsk och aktivistisk bild av historien som är avsedd att påverka betraktarens syn på sam- och framtiden. Propaganda med andra ord. 

Ola Wongs exponering av vad Alice Bah Kuhnke och Miljöpartiet ägnar sig åt på kulturdepartementet är berömvärd. Vad Alice Bah Kuhnke och Miljöpartiet ägnar sig åt på kulturdepartementet är oacceptabelt. 

Debatten om kultur tenderar att föras av bara en initierad elit. De som inte arbetar med kultur eller är skolade i postmodernistiska teorier, identitetspolitik och normkritik anses knappt vara relevanta deltagare i debatten eftersom de inte vet vad de talar om – eller kanske för att de reproducerar ”fel” normer och tänkesätt med sin blotta existens. Men den gemensamt finansierade kulturen – och bevarandet av kulturarvet – är allas angelägenhet i ett demokratiskt samhälle. Och om en vanlig dödlig, men likväl kulturintresserad, medborgare inte får ge sig in i debatten, vilken sanning ligger det då i förkunnandet om att kulturen skall vara inkluderande? 

Normkritiken riskerar att bli ett exkluderande vapen i statens händer, där endast de normer, åsikter och identiteter som staten anser önskvärda blir kvar – resten sållas bort eller kritiseras. Så kan vi inte ha det. Kulturdebatten, och debatten om det svenska kulturarvet som det skildras på svenska museer, är alldeles för viktig för att lämna över till kulturarbetarna och kulturpolitikerna själva.
Denna mellanmjölksversion av den kinesiska kulturrevolutionen måste stoppas. 

Läs även repliken på denna text: Flera historieperspektiv är inte propaganda

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.