Medierna sviker sitt demokratiska uppdrag

I mediernas nyhetsvärdering dominerar svenska nyheter. Svenskt välstånd och svensk välfärd är beroende av den ökade globaliseringen av ekonomin. Svenska medborgare behöver få kontinuerlig information om detta skeende för att rätt kunna bedöma förutsättningarna för svensk politik. Det får de inte.

Därtill tyder mycket på att mänskligheten står inför en rad svåra hot som berör miljön, klimatet och tillgången på naturresurser. Om läget är så allvarligt som flertalet forskare hävdar, behöver svenska medborgare vara väl informerade om hur dessa hot successivt utvecklas. Det blir de inte.

Medierna har en tendens att förmedla nyheter om dramatiska skeenden eller i nödfall dramatisera det mer vardagliga, medan medborgarna behöver saklig information för att ta ställning till viktiga frågor. Det får de inte.      

Medierna kan av följande två skäl anklagas för hur de sköter uppgiften att granska makthavare:

Det första skälet gäller sättet att utföra granskningen. Den politiker eller högre tjänsteman som avslöjas får inte någon försvarare, något som även en mördare kan räkna med. Medierna tar på sig rollen både som åklagare och som domare utan att motsägas av en försvarare. Detta strider mot rättssamhällets grunder.

Det andra skälet gäller mediernas benägenhet att bilda ”drev” mot en granskad makthavare. Nu handlar det inte längre om granskning utan om maktdemonstration. 

I dagens demokrati har de politiska partierna inte längre direktkontakt med sina medlemmar och väljare. De måste gå genom medierna för att nå medborgarna. Det betyder att medierna får ett orimligt inflytande över partiernas möjligheter att kommunicera sina budskap.

Jag anklagar medierna för att ha tagit sig en makt i politiken som aldrig avsetts. 

Etermedia (radio och TV) intervjuar företrädare för partierna. Journalisten väljer frågorna, styr samtalet och klipper av samtalet, när det passar, och får därmed ett övertag över politikern. Medborgarna ges inte en klar bild av ett partis politik på detta sätt.

Det är dessutom ofta medierna som sätter den politiska agendan. Om de ägnar stort utrymme åt att rapportera om brott och rättegångar, tvingas partierna att ägna åt frågan om ”lag och ordning”. Nu är inte brottligheten landets värsta problem. Den växande ekonomiska ojämlikheten är betydligt allvarligare liksom landets bristande beredskap inför en förväntad klimatförändring. 

Etermedierna erbjuder en arena för politisk debatt. Nästan undantagsvis består dock sådana debatter av snabba replikskiften mellan medietränade politiker. Efteråt diskuteras i medierna vem som ”vann”. Medborgarna får knappast höra hur de olika partierna vill utveckla samhället på kort sikt och sedan på längre sikt, om de kommer till makten. Detta gör att dagens lättrörliga väljare inte kan göra några genomtänkta politiska val. 

Enlig min mening har medierna anledning att utsätta sin verksamhet för en hård självgranskning.
 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.