Vinster i välfärden

”Med rätt kvalitetskrav behövs inget vinsttak”

I stället för vinstbegränsning bör diskussionen handla om hur vi lyfter kvaliteten i välfärden. Väl utformade spelregler kan rätta till de problem som har uppstått inom välfärdssektorn. Precis som finansmarknaderna reglerats - för att säkerställa ett visst konsumentskydd - kan granskningsmekanismer utformade utifrån krav på resultat och utfall övervaka även välfärdssektorn.

Detta sker inte genom vinstbegräsningar, som regeringens välfärdsutredare Ilmar Reepalu vill se, utan genom en väl genomtänkt reglering och övervakning av samtliga aktörer inom välfärdssektorerna. Den bästa vinstbegränsningen är utan tvivel konkurrens. Utmaningen torde i stället vara att skapa ett regelverk där såväl privata som offentliga aktörer konkurrerar om att leverera högkvalitativa välfärdstjänster. Om så sker blir vinsternas omfattning ovidkommande.

I rapporten Vinster, välfärd och entreprenörskap utgiven av Entreprenörskapsforum framkommer att själva möjligheten att dela ut vinst ger ägare starka incitament att driva en verksamhet så effektivt som möjligt, något som i sin tur ökar välfärden. Vinstmotivet ger nämligen inte bara incitament för kostnadsreduktion och effektivitet, det stimulerar även utvecklingen av nya innovativa lösningar, tjänster och produkter som höjer nivån på välfärden för alla, till exempel nya effektivare organisationsformer, pedagogiska verktyg eller behandlingsformer. Vinstbegränsningar däremot kväser detta och bidrar enbart till att säkerställa en fortsatt ineffektiv offentlig sektor. 

Helt säkert vill gemene man ha en bra skola, vård och omsorg som dessutom utvecklas att bli än bättre. Problemet är dock att kvalitet är svårt att mäta. Välfärdssektorerna är förknippade med vad ekonomer kallar marknadsmisslyckanden; ett otyglat vinstmotiv kan stå i konflikt med samhällsekonomisk effektivitet. På de flesta marknader är dock konkurrens mellan vinstmaximerande företag nog för att säkerställa den kvalitet som kunderna efterfrågar. Många välfärdstjänster skiljer sig dock från andra produkter i det att kvaliteten är svår att bedöma.

En felaktig vårdbehandling, exempelvis, kanske inte visar sig förrän långt efteråt. Konkurrensen kan också avgränsas av att konsumenten har begränsade valmöjligheter vad gäller skolor, vårdcentraler eller äldreboenden. Slutligen kan det enskildas och samhällets preferenser skilja sig åt för vad som är ”god kvalitet”, exempelvis i fallet betygsinflation. Att fokusera på vinsterna är dock en felaktig slutsats. Dessa utmaningar hanteras i stället bäst genom att ställa kvalitetskrav och övervaka kvaliteten på de tjänster olika aktörer levererar.

På områden där kvalitet lätt kan mätas och kunder kan göra ett informerat val kommer välfärdsleverantörer att fungera bra med ett minimum av regleringsåtgärder. I andra sektorer – till exempel försvar eller polis – finns det starkare skäl för att staten bör bära ansvaret. I de flesta välfärdssektorer ligger den optimala lösningen någonstans mitt-i-mellan: att tillåta privata och offentliga tjänsteleverantörer på en gemensam, reglerad marknad. Det centrala blir att alla aktörer – såväl privata som offentliga – är föremål för samma regelverk, granskning och kvalitetskrav.

Det är en enorm skillnad mellan ett flyktingboende, en grundskola och en vårdcentral. Men det går att reglera dessa verksamheter så att välfärden blir bättre. Precis som finansmarknaderna reglerats - för att säkerställa ett visst konsumentskydd - kan granskningsmekanismer utformade utifrån krav på resultat och utfall övervaka även välfärdssektorn. Här föreslås bland annat licensering av utförare av välfärdstjänster, en garanti för att servicen är av tillräcklig kvalitet och att verksamheten stängs ned på ett kontrollerat sätt om kraven inte uppfylls samt mandat att utdela sanktioner gentemot utförare av välfärdstjänster som inte uppfyller sina åtaganden.

Väl utformade spelregler, snarare än vinstreglering, kan rätta till de problem som har uppstått inom välfärdssektorn. Enligt SCB:s beräkningar uppgår för övrigt rörelsemarginalen hos företag i välfärdssektorn med i huvudsak skattefinansierade kunder i genomsnitt till 4,6 procent, det vill säga långtifrån det som i debatten beskrivs som övervinster. Dessutom står hela välfärdssektorn inför utmaningar som kommer att kräva framtida stora investeringar.

Skrota därför vinstbegränsningsdiskussionen och fokusera på hur kvalitetskrav ska ställas. Centralt är att reglerna fokuserar på kvaliteten i de tjänster som levereras och att kraven är enhetliga för såväl privata som offentliga aktörer. Med rätt utformade kvalitetskrav blir vinsternas omfattning ovidkommande. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.