Debatt
Miljonprogrammet
21 oktober 2019 kl 04:55

Bostadsbolagen är förortens hopp

I Sverige finns 60 utsatta bostadsområden med låg socioekonomisk status. De vittnar om hur långt segregationen har tillåtits att gå i landet. Det krävs stora insatser och brett engagemang från många aktörer för att göra dessa områden trygga och attraktiva. Det finns dock en aktör som är särskilt lämpad; bostadsbolagen, skriver företrädare för Fastighetsägarna.

Det här är en opinionstext

För något år sedan började Peter Esiasson, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, ta spårvagnen till Hjällbo och Bergsjön, i Göteborgs utkanter. Stadsdelarna finns med på polisens lista över utsatta områden. Under resorna intervjuade han boenden. Resultatet presenterades nyligen i boken ”Förorten – ett samhällsvetenskapligt reportage”.

Det är intressant läsning som nog förvånar en del. Exempelvis vill de boende ha kraftfulla insatser från polisen och många irriteras över en upplevd bidragsmentalitet. För att möta utmaningarna, pekas bostadsbolagen ut som en avgörande förändringskraft. De har, enligt Esiasson, större möjligheter än stat, kommun och civilsamhälle att lyfta förorten. Det är inte förvånande. Boendet är en central del av människors liv; för deras sociala samvaro, återhämtning och barnens läxläsning. Bostaden ska vara en trygg plats som man känner stolthet för. Detta kan bostadsbolagen bidra till.

Nationalekonomen Ingvar Nilsson forskar om bostadsbolags agerande i utsatta områden. I en studie följer han bostadsbolaget Victoria Parks arbete i området Herrgården i Malmö. Studierna visar att företags- och samhällsnytta kan gå hand i hand om den så kallade”lyckoparadoxen” knäcks. Den innebär att ekonomiskt lyckade hushåll lämnar området och ersätts med ekonomiskt svagare hushåll. Det uppstår en negativ spiral som koncentrerar ekonomiskt svaga hushåll till särskilda områden.

Hur får man de ekonomiskt lyckade hushållen att stanna? Svaret heter bostadskarriär. Hushåll som lyckas stärka sin ekonomi vill ofta gradera upp sitt boende. Möjligheten att göra det i miljonprogrammen har hittills varit begränsad. Stora delar av fastighetsbestånden har inte upprustats i tillräcklig grad under deras 50- till 60-åriga existens.

Det beror främst på att den årliga justeringen av hyresnivån i befintliga lägenheter inte har räckt till för att rusta och renovera fastigheterna. Eftersom det saknas en fungerande tvistelösning i förhandlingarna om hyran är det i praktiken Hyresgästföreningen som bestämmer justeringens storlek. Resultatet är en växande underhållsskuld. Till sist blir situationen ohållbar.

Nedgångna fastigheter är ingen bra grund för att få folk att stanna kvar. Renoveringar kan ändra på det och skapa en långsiktighet i boendet som inte varit självklar tidigare. Plötsligt händer något. Rabatter får stå orörda, klotter och nedskräpning minskar och tryggheten ökar. Positiva ringar sprids. Valdeltagandet och sysselsättningen ökar. Det är detta Ingvar Nilssons studier visar.

Om de årliga hyresförhandlingarna begränsar de befintliga ägarnas möjlighet att möta utmaningarna, var ska då pengarna komma från? Pensionskapitalet är en given kandidat. Eftersom avkastningen på statsobligationer idag är obefintlig, har delar av detta kapital investerats på bostadsmarknaden där den löpande avkastningen är lite högre. Detta gör det nu möjligt att upprusta våra miljonprogram.

Kritiker påstår att upprustningarna tvingar bort befintliga hyresgäster. Det är fel. De berörda bolagen renoverar nästan uteslutande vakanta lägenheter. Den som flyttar in vet vilken hyra som gäller. Om hyresgästen trots det anser att hyran är för hög, kan den prövas i hyresnämnden. Hyran får inte avvika påtagligt från hyrorna i likvärdiga lägenheter. Detta är grunden i vårt besittningsskydd.

Professor Peter Esiasson lyfter fram bostadsbolagen som en avgörande kraft. Nationalekonomen Ingvar Nilssons förklarar hur kraften kan frigöras. Att det är pensionskapitalet som gör detta möjligt är bra i dubbel bemärkelse. Det gör vårt pensionssystem långsiktigt tryggare samtidigt som det hjälper oss att beta av den underhållsskuld som fått växa alltför länge. Att säga nej till detta är att döma områdena till fortsatt förfall. Det vore oklokt.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.