I en artikel i Sydsvenskan påstår Malmö universitets rektor, Kerstin Tham, att högskolan idag är djupt ojämlik, till kvinnornas nackdel. ”Trots att majoriteten av förstaårsstudenterna är kvinnor i Sverige och Europa är männen i majoritet på topposterna som professorer och rektorer på universiteten”, skriver hon. Dessa observationer leder sedan fram till slutsatsen att ”kvinnor behandlas annorlunda på universitet och högskolor”.
Men utifrån en observation av att personer av ett visst kön förekommer oftare i en viss roll kan i själva verket ingen vetenskaplig slutsats dras angående frågan om någon behandlats annorlunda.
Låt oss ta ett exempel. Inom yrkesgruppen sjuksköterska exempelvis arbetar till övervägande del kvinnor. Med samma typ av resonemang som det som Tham för kan vi sluta oss till att det beror på att männen i sjukvården ”behandlas annorlunda”. Och det kan väl i och för sig vara så, men vi vet ju alla att den huvudsakliga anledningen är att kvinnor helt enkelt är mer intresserade än män av att arbeta inom vård och omsorg.
Den så kallade jämställdhetsparadoxen visar att kvinnor ofta söker sig till traditionella kvinnoyrken om de själva får välja, snarare än att Kerstin Tham och andra bättre vetande framställer sig som deras representanter och väljer åt dem.
Tham medger själv att det förekommer ”kvinnodominerade forskningsområden, som till exempel utbildnings- och hälsovetenskap” (och att dessa enligt henne får mindre pengar). Men var är hennes indignation över att dessa områden är kvinnodominerade till att börja med? Med hennes eget resonemang måste ju det innebära att männen behandlas ojämlikt. Annars skulle vi haft en jämn könsfördelning inom utbildnings- och hälsovetenskap. Varför granskas inte de ”kvinnliga strukturer” som Tham måste anse ger upphov till detta resultat?
Förutom det felslut som det innebär att gå från olika utfall till bristande jämlikhet erbjuder Tham följande bevisning för sin sak: ”Forskning visar hur kvinnor missgynnas i rekryterings- och urvalsprocesser efter doktorsexamen och vidare i den akademiska karriären. Statistik från EU visar också att mäns forskningsansökningar värderas högre och att fler män både söker och får större forskningsanslag.”
Tyvärr får vi dock inte veta vilka dessa källor är och huruvida de också är baserade samma felslut som Thams eget tänkande kring dessa frågor exemplifierar. Bland de som börjar på högskolan är idag ca 60 procent kvinnor. Kvinnor är även överrepresenterade bland dem som tar examen vid svenska högskolor, inklusive Malmö universitet.
I Malmö är faktiskt kvinnorna i majoritet bland lärare och forskare (56 procent). Knappast ett alarmerande läge för kvinnor inom akademin som föranleder de radikala åtgärder som Tham förespråkar. Man får intrycket att Tham inte kommer vara helt nöjd innan alla verksamheter vid Malmö universitet och universitetsväsendet överlag domineras av kvinnor. Men det hon i så fall eftersträvar är inte jämställdhet utan ett matriarkat.
På en punkt är vi emellertid helt eniga med Tham, nämligen när hon skriver att ”[a]la ska bedömas utifrån sina meriter och inget annat”. Frågan är emellertid om Tham är villig att acceptera konsekvenserna av denna för högskolan så centrala meritokratiska princip om det skulle visa sig att den leder till att männen även i fortsättning överväger på särskilt konkurrensutsatta högre akademiska tjänster.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
