Debatt
Radikalisering
18 december 2017 kl 09:34

Denna artikel publicerades för 2 år sedan

Märklig och otydlig kritik av vår rapport

Vi välkomnar kritik och diskussion kring vår rapport. Men flertalet av Anna-Lena Lodenius synpunkter är felaktiga, märkliga och otydliga, skriver Robin Andersson Malmros, projektledare, och Christer Mattsson, bitr. föreståndare Segerstedtinstitutet, i en replik på Lodenius Perspektivartikel. 

Det här är en opinionstext

REPLIK Häromveckan publicerades en Perspektivartikel av Anna-Lena Lodenius rörande den rapport om kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism som vi författade på uppdrag av Sveriges Kommuner & Landsting. Vi välkomnar en kritisk och välbehövlig diskussion om såväl kommunernas ansträngningar i frågan som de slutsatser som dras i rapporten. Däremot menar vi att flertalet av de synpunkter på rapporten som Lodenius framför är felaktiga, märkliga och otydliga, varvid vi valt att replikera.

För det första är Lodenius överraskad över att vi ifrågasätter handlingsplaner mot våldsbejakande extremism som åtgärd. I bakgrundskapitlet rörande den svenska kommunens roll i det förebyggande arbetet, skriver vi explicit och flera gånger att handlingsplaner mycket väl kan vara ett sätt att strukturera det lokala arbetet, med stöd av socialtjänstlagen, kommunallagen och lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap.

Den avslutande diskussionen i rapporten innehåller formuleringen ”i grund och botten är det positivt och nödvändigt att kommuner strävar efter att stärka sin förmåga att motverka anslutning till våldsbejakande extremism” och redan i sammanfattningen är vi positiva till att det blivit: ”…tydligt att arbetet med handlingsplanerna har initierat arbete och skapat en medvetenhet bland kommuner om vikten av kompetens och förmåga att motverka våldsbejakande extremism”.

Vad vi däremot är kritiska till är det faktum att alla kommuner ska ha handlingsplaner oavsett lokal lägesbild, samt hur styrningen mellan stat-kommun sett ut i processen rörande framtagandet av dessa. Att etablera lokala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism även i de fall där fenomenet är icke-existerande på den lokala platsen är svårmotiverat. Då riskerar handlingsplanerna att antingen bli felriktade och därmed ineffektiva, alternativt irrelevanta och stå och samla damm på kommunkansliet.

Givetvis delar vi också Lodenius okontroversiella och tämligen självklara perspektiv rörande att det krävs såväl ett nationellt som lokalt arbete mot våldsbejakande extremism. Vi för i rapporten inget annat resonemang. Att vi påpekar att det skett en förskjutning av det förebyggande ansvaret innebär inte att vi per automatik är negativa till den. Tidigare nämnda citat pekar istället på den direkta motsatsen. 

Däremot menar vi att den kravfyllda retoriken från den Nationella samordnaren om alla kommunernas långtgående ansvar rörande etablerandet av handlingsplaner inte grundar sig i nuvarande lagstiftning eller har följts upp med traditionella styrmedel. Vi visar också i rapporten att institutionellt tryck och press har utövats gentemot kommuner vilket haft negativ påverkan på handlingsplanernas kvalité – det har i många fall varit viktigare att ha en handlingsplan än vad den innehåller.

För det andra är det mycket riktigt att rapporten varnar för en situation där det genom vissa handlingsplaner etableras arbetsformer som riskerar att bryta mot nuvarande lagstiftning. Detta görs i drygt 15 procent av handlingsplanerna genom formuleringar som gör gällande att exempelvis lärare, socialarbetare och fritidsledare ska rapportera tecken, signaler och beteenden som indikerar att någon är radikaliserad, befinner sig i en radikaliseringsprocess eller riskerar att göra det, till lokala samordnare som därefter ska föra över informationen till polis. Det är, likt Lodenius skriver, viktigt att ”… lyfta fram att det finns en klar gräns mellan vanliga politiska åsikter eller religiös övertygelse och deltagande i en verksamhet som syftar till brott”.

Detta är en självklarhet. Vad vi i rapporten uppmärksammar är att interventioner, innan någon utfört eller står i färd att utföra ett brott, föreslås ske på mycket godtyckliga grunder och att den absoluta majoriteten av de tecken, signaler och beteenden som listas som potentiellt problematiska (här bör nämnas att dessa i regel härstammar från Samtalskompassen som Lodenius själv var delaktig i att ta fram), varken är brottsliga eller har ett belagt vetenskapligt kausalt samband med våldsutövning eller anslutning till våldsextremistiska grupper.

En juridisk granskning av interventioner i skolan byggda på sådana risktecken, utförd av Ingrid Helmius (Juridiska institutionen, Uppsala universitet), kommer fram till en slutsats liknande vår: ”… finns alltså stora risker att man inte bara bryter mot Europakonventionen, regeringsformen, skollagen m fl. författningar, utan även att precis den grogrund som arbetet ska förhindra skapas”. Att rapportera till lokala samordnare, polis eller säkerhetspolis vad unga människor har för politiska åsikter, vilka kläder de har på sig, relationen till sina närmaste eller fritidsvanor, riskerar att bryta mot svensk lag och de mänskliga rättigheterna.

De exempel som vi lyfter och problematiserar i rapporten, formulerade i såväl handlingsplaner som i intervjuer med samordnaren, finner vi vara i strid med dessa. Lodenius är dock otydlig kring huruvida detta är problem då hon menar att de mänskliga rättigheterna är ”aldrig absoluta”. Vi ställer oss frågande till vad Lodenius menar med det givet rådande lagstiftning och den allmänna deklarationen om mänskliga rättigheter. Dessa beskriver tvärtom att de mänskliga rättigheterna gäller alla och är okränkbara, ett faktum som bör respekteras även i arbetet mot våldsbejakande extremism. Det finns ingen motsättning mellan detta och agera mot brottslighet.

För det tredje riktar Lodenius kritik mot att vi inte presenterar vad Segerstedtinstitutet själva gör inom ramen för arbetet mot våldsbejakandet extremism, samt att vi borde ägna mer tid åt att ”… sprida kunskap om vad som går att göra, och mindre på att berätta om det omöjliga i projektet”.

Vi finner denna kritik direkt märklig ur tre perspektiv. För det första fick vi ett tydligt uppdrag, formulerat av SKL, att analysera befintliga kommunala handlingsplaner mot våldsbejakande extremism – inte att skriva en rekommendationsskrift. För det andra återfinns under rubriken ”En blick framåt”, ett resonemang som lämnar just förslag för det fortsatta arbetet i kommunerna. För det tredje finns det inget motsatsförhållande mellan kritik och lärande, utan tvärtom. Det ligger i allas intresse att eventuella felaktigheter och problem i arbetet lyfts upp, diskuteras och därefter ligger till grund för utvecklingsarbete.

Avslutningsvis anser Lodenius det motiverat att påminna oss om att vi har ett uppdrag att hjälpa kommunerna i denna process. Vi finner detta förvånande då Lodenius varken har insyn i vår verksamhet eller deltar i våra aktiviteter. Vi tar däremot gärna tillfället i akt att berätta om ett antal av de aktiviteter vi genomför och genomfört i samverkan med kommunerna.

Vi delar Lodenius vurmande för kunskapsutveckling, varvid vi utvecklat en uppdragsutbildning på 15 högskolepoäng, ”Tolerans, identitet och extremism”, som riktar sig till professioner/yrkesgrupper som just nu är involverade i socialt- och pedagogiskt arbete med syfte att förebygga rasism och extremism. Efter pågående kursomgång kommer 106 yrkesverksamma ha deltagit. En av de kvantitativt enskilt största insatserna mot våldsbejakande extremism och för demokratiska värden är resor till Förintelsens minnesplatser. Därför startade vi denna månad, tillsammans med Forum för Levande Historia, en 7,5-poängskurs med syfte att fördjupa kunskaper och färdigheter kring sådana resor med 22 deltagare.

Vidare har vi ett mångårigt samarbete med Den Globala Skolan och Lärarnas Riksförbund kring en konferensserie över hela riket och institutets sammanlagda föreläsningsengagemang för kommuner eller yrkesgrupper verksamma inom kommunerna är närmare tresiffrigt på årsbasis. Det kommer inte heller som en överraskning för Lodenius att institutet bidrar till praktiskt arbete ute i kommunerna genom den arbetsmodell som nationellt ofta benämns som ”Toleransprojektet”, en socialpedagogisk modell som återfinns i 36 skolor runt om i Sverige.

På institutets initiativ och som en av två pilotskolor, fick Lerums gymnasium Bokmässans Bildningspris tidigare i år för sitt arbete med en multinarrativ undervisningsmodell, utvecklad av israeliska och palestinska forskare och lärare, som ämnar förebygga islamofobi och antisemitism. Denna modell sprids nu i landet, bland annat till Malmö.

Det är fritt att kritisera institutet på basis av det som vi de facto gör, inklusive ovan uppräknade aktiviteter, men inte ens med de mest illvilliga ögon går det att påstå att institutet inte har en omfattande kunskapsutvecklande och praktisk verksamhet kopplad till kommunerna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.