Mångkulturen förutsätter en positiv självbild

Mångkultur och nationalism går visst att förena. Förutsättningen för ett samhälle där många olika kulturer lever sida vid sida är att det finns något som samlar, en positiv självbild, en sorts patriotisk överstatlig stolthet i nationen i fråga, skriver Dan Korn i en replik om nationaldagen och nationalismen.

REPLIK Det är givetvis tacksamt att bli kritiserad av någon som i kritiken avslöjar att han inte klarat av att läsa innantill i en bok. Min första reaktion var därför att inte besvara Vladan Lausevics kritik i hans artikel ”Nationalism bidrar till politisk omognad”, av min krönika i GP om nationaldagen. Men eftersom Lausevic pådyvlar den i sammanhanget helt oskyldige Benedict Anderson åsikten att nationalism skapar psykiska störningar, känner jag mig ändå manad att svara, för Andersons skull.

På sidan 20 i Andersons ”Den föreställda gemenskapen” (4 uppl. 2005) skriver Anderson att med tanke på att nationalismen aldrig har skapat egna stora tänkare som Hobbes, Tocqueville, Marx och Weber är det inte ovanligt att intellektuella ser på nationalismen med en viss nedlåtenhet. Som exempel tar Anderson Tom Nairn, som i sin bok ”The Break-up of Britain” skriver att nationalism ”är den moderna utvecklingshistoriens patologi, lika ofrånkomlig som ’neurosen’ hos individen” och att den därför har en ”förmåga att förfalla till galenskap”. Anderson tar alltså Nairn som exempel på hur en intellektuell kan se ner på nationalismen. Det är inte Anderson som säger att nationalism orsakar galenskap, utan Nairn. Anderson har alldeles uppenbart en annan uppfattning.

Det är värt att komma ihåg att när Anderson skriver att nationalismen till sin natur är inkluderande och inte bör sammanblandas med rasism eller fascism, är det än en gång just Nairn han kritiserar. Det är betydligt längre in i boken och Lausevics inlägg gör att jag får vatten på min kvarn. Det verkar helt enkelt som om ingen, eller i varje fall ytterst få om uttalar sig, orkat läsa så långt i Andersons bok. Bortsett från denna kritik är Anderson välvilligt inställd till Nairns bok.

Man kan nämligen bli inspirerad av en författare utan att för den sakens skull dela åsikt om allt. Det är just att läsa vad andra skrivit, begrunda det och själv tänka som leder det intellektuella samtalet framåt.

En som också arbetar på det sättet är professorn i nationalism Anthony D Smith vid London School of Economics. Smith är en pragmatiskt lagd forskare som hävdar att nationer naturligt utvecklats ur etniciteter men som trots det vill ge de forskare som menar att nationalitet är en modern uppfinning rätt i mångt och mycket. Till skillnad från exempelvis Eric Hobsbawm menar han inte att nationalstaten är en modern uppfinning och tror inte att dess dagar är räknade.

Den verkliga nationalstaten, som Smith föredrar att kalla nation-stat, har knappast någonsin existerat, om man menar en stat vars hela befolkning tillhör en och samma etnicitet. I våra dagar, med stora migrationsvågor och internationella kulturella impulser, är den i stort sett omöjlig. Men, säger Smith, om man med nationalstaten menar en stat med en majoritetsbefolkning tillhörig en och samma etnicitet där det politiska samfundet präglas av vissa bestämda värderingar och traditioner, finns det gott om dem och de visar inga tecken på att försvinna.

Det är visserligen sant att i vår globaliserade värld har staterna förlorat mycket av den ekonomiska och militära makt de tidigare hade. Men i gengäld har massor av andra nationella institutioner inom undervisning, massmedia, social- och sjukvård, kulturliv med mera fått allt större betydelse. Vi lever i en internationaliserad värld, men vi ser inte – även om en del önskar det – att de nationella identiteterna försvinner. Trots det allt större utbytet av information, varor och människor över gränserna verkar inte gränserna upplösas. Det är lätt att blanda samman identitet med lojalitet. Och därför, säger Smith, ser vi att de som drömmer om att den Europeiska unionen skall bli starkare försöker skapa en europeisk identitet på bekostnad av de nationella identiteterna.

Till Smiths ord skulle man kunna lägga att det i Sverige finns gott om människor som tror att om man vill vara välkomnande till invandrade svenskar och uppskatta andra länders kulturer, måste man förneka att det finns en svensk kultur och förneka att ens Sverige som nation i dess moderna form kom till när Gustaf Vasa valdes till svensk kung den sjätte juni 1523.

Om man vill kalla femtonhundratalets Sverige en nation, ett rike, en stat, ett kungadöme eller vad som helst, saknar i sammanhanget helt betydelse. Inom nationalismforskningen finns det i stort sett lika många åsikter i den frågan som det finns forskare. Men vad man än kallar det innebar valet av Gustaf Vasa – vad man än för övrigt tycker om honom – att Kalmaruninonen definitivt upplöstes och att Sverige därmed blev självständigt. Och hade Sverige inte blivit självständigt då, hade det varit fullständigt betydelselöst om landet skall betraktas som inkluderande eller exkluderande. Detta är ingen myt, Vladan, utan ett historiskt faktum. 

Att Vladan Lausevic sen lägger en massa åsikter som Anderson har, i min mun, bjuder jag gärna på, eftersom jag delar de åsikterna. Däremot torde det väl vara uppenbart att jag inte delar alla de andra åsikter Vladan anser att nationalismen står för. Vladan ställer mångkultur mot nationalism, som om de vore två begrepp som inte går att förena. Ja, det är sant att många av de på högerkanten som kallar sig nationalister inte klarar av att förena de begreppen. Men om man i stället läser en av mångkulturalismens viktigaste filosofiska tänkare, Will Kymlicka, så påpekar han gång på gång att förutsättningen för ett samhälle där många olika kulturer lever sida vid sida är att det också finns något som samlar; en positiv självbild, en sorts patriotisk överstatlig stolthet.

Den nationella självbilden kan ibland bygga på myter och det i sig behöver inte vara fel. Men varken Gustaf Vasa eller Sveriges grundlag är några myter utan en mycket handfast verklighet som det inte finns någon anledning att bespotta.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Debatten på webben – nyheterna i tidningen

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.