Äganderätten är en skyddad rättighet och de som bosatt sig på Sorgenfri har gjort det i strid med lagen. Människorättsnormerna slår samtidigt fast att en avhysning av dem som ockuperat mark endast får göras under vissa omständigheter och att staten när det görs måste vidta långtgående skyddsåtgärder för de personer som vräks.
I ett inlägg den 4 november argumenterar kommunpolitikern Per Hagwall (M) för att Malmö stad i samband med rivningen av boplatsen Sorgenfri inte har skyldighet att respektera de människorättsnormer som Civil Rights Defenders hänvisar till i vårt öppna brev till Malmö stad och polisen Skåne.
Civil Rights Defenders hänvisar i brevet till tre av de rättsfall från Europadomstolen som är relevanta i sammanhanget. Alla tre domar rör avhysningar av romer från bosättningar. Omständigheterna i fallen skiljer sig från varandra och, precis som Hagwall påpekar, även från förhållandena i Malmö. Men vad Europadomstolen gör i dessa domar är även att slå fast människorättsnormer som gäller generellt.
I fallet ”Connors mot Förenade kungadömet” (66746/01, 27 maj 2004) understryker domstolen att romer är en särskilt utsatt grupp och att särskild hänsyn måste tas till detta såväl i utformandet av lagstiftning som i dess tillämpning, bland annat vid avhysningar.
I fallet ”Yordanova och andra mot Bulgarien” (254467/06, 24 april 2012) konstaterar domstolen att de boendes särskilt utsatta situation som en marginaliserad grupp i samhället är central i den proportionalitetsbedömning som behöver göras. Fallet gällde en grupp romer som bosatt sig illegalt på kommunalt ägd mark. Lokala myndigheter vräkte dem utan att väga de boendes intresse att bo kvar mot det allmännas intresse att exploatera marken, vilket domstolen starkt kritiserade. Här finns tydliga paralleller till situationen i Malmö.
I fallet ”Winterstein och andra mot Frankrike” (27013/07, 17 oktober 2013) klargör domstolen att ”åtskilliga internationella instrument, vissa av dem antagna av Europarådet, understryker nödvändigheten, vid tvångsvräkning av romer och resande, att erbjuda dem alternativa boendemöjligheter, förutom då katastrofsituationer råder” (vår kursivering).
Domstolen hänvisar bland annat till en rekommendation från Europarådets ministerråd (2005(4)), en resolution från Europarådets parlamentariska församling (1740(2010)) samt en allmän kommentar från FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (No. 7, 1998).
Det är viktigt att notera att detta uttalande är generellt formulerat från domstolen och inte begränsar sig till omständigheterna i det specifika fallet, vilket även understryks av hänvisningarna till andra viktiga människorättsdokument.
Hagwall tycks mena att skyddet mot vräkningar ser annorlunda ut då det rör landets egna medborgare än om det gäller icke-medborgare. Folkrätten är tydlig: en stat är bunden av sina människorättsåtaganden i förhållande till alla personer som befinner sig i ett land, oavsett medborgarskap eller legal status. Det finns ingenting i Europadomstolens domar som tyder på att domstolen skulle ha kommit till andra slutsatser om det rört sig om icke-medborgare.
Slutligen vill vi poängtera att situationen i Sorgenfri under lång tid varit undermålig. Malmö stad har inte tagit sitt ansvar enligt bindande människorättsnormer att säkerställa de boendes rättigheter utan diskriminering, i enlighet bland annat med Europakonventionen som är svensk lag sedan 1995.
I den nu aktuella situationen har Malmö stad en skyldighet att snarast anordna en alternativ plats att bo på för personerna som drabbats av vräkningen, där sanitet och sophantering samt andra grundläggande förutsättningar för en värdig levnadsstandard kan säkras.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
