Krigskorrespondenten Magda Gad har under flera års tid skildrat kvinnors och barns utsatta situation i krigs- och konfliktzoner. Gad har arbetat efter principen om konsekvensneutralitet; hon har rapporterat sina erfarenheter hem till Sverige förmodligen utan en tanke på hur de eventuellt ska kunna ”användas” i en inrikespolitisk konflikt.
Kanske är hennes mod i det avseendet lika stort som när hon färdas genom kulregn och över minerad mark. Ty den svenska debatten är också minerad och ofta obegriplig.
Gads reportageserie om de afghanska kvinnornas utsatthet har överlag mottagits positivt men delar Debattsverige i olika läger. Betraktar man mottagandet – i de diskussioner som uppstår i kommentarsfält och sociala medier – kan man urskilja två huvudspår.
Det finns kritiker som hävdar att rapporteringen bidrar till polarisering och främlingsfientlighet, varför den anses göra mer skada än nytta för det övergripande målet att hålla högerextremismen stången.
Samtidigt finns det andra som menar att reportagen bekräftar deras uppfattning om afghaner som kriminella våldsverkare med en kvinnosyn som alltid kommer skilja från den svenska. Andra ser sin chans att peka ut muslimer som den grundläggande orsaken till kvinnoförtryck.
Och så finns det en tyst massa som läser och följer Gads reportage med förståelse för vad hon försöker förmedla; kunskap om hur det är att leva i ett land som anses vara världens farligaste plats för en kvinna. Sällan har engelskans uttryck ”damned if you do, damned if you don't” varit mer passande för det svenska debattklimatet än nu.
Vi som undertecknar denna artikel har tillsammans kunskap om och erfarenhet från Afghanistan. En av oss har tjänstgjort i Afghanistan vid tre tillfällen genom Försvarsmaktens försorg och bidragit till att realisera säkerhetssektorreformer i landet. Den andra har under två års tid besökt över 200 kommuner och hunnit träffa tusentals unga asylsökande män från Afghanistan och förmedlat hur det svenska samhället fungerar. Båda talar språket (dari) och är väl bekanta med landets seder och bruk. Idag reser vi land och rike runt och träffar skolelever med svensk och utländsk härkomst och berättar om hur det är att vara ny i Sverige, vad det innebär att bo i Sverige och hur man blir en del av Sverige.
Våra erfarenheter av att träffa nyanlända unga män från Afghanistan, men också från andra delar av världen, är att en stor majoritet är nyfikna på Sverige och de grundläggande värderingar som råder här. Med det sagt så innebär det inte att migrationen till Sverige har varit problemfri. Sverige har haft en omfattande asylmigration från stater där synen på familj, religion och jämställdhet skiljer avsevärt från det svenska. Det är också något vi märker när vi är ute och föreläser. Men kulturer, attityder och värderingar är inte statiska.
Uppfattningen att alla genast blir som svenskar om de bara kommer hit för att de vill bli svenskar är lika fel som att människor inte kan förändras. När människor kommer till Sverige från den kultur som Gad beskriver, uppstår ett möte mellan verkligheter som påverkar alla som deltar i dem.
Den insikten är vad som bör ligga till grund för den fortsatta integrationspolitiken. Gads rapportering ska med den utgångspunkten ses som en tillgång utifrån vilken riktade integrationspolitiska insatser kan vidtas. Att stämpla rapporteringen som rasistisk eller hävda att den bevisar hur människor är eller alltid kommer att vara är i bästa fall aningslöst. I sämsta fall är det ett medvetet försök till att ytterligare polarisera samhället.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
