Debatt
Anhörigvård
28 oktober 2019 kl 05:05

M: Hur vågar du svika de anhöriga, Lena Hallengren?

Utan stöd och omvårdnad från anhöriga skulle inte omsorg eller sjukvård fungera. Trots det väljer socialminister Lena Hallengren (S) att omdefiniera anhörigbegreppet så att det enbart omfattar anhöriga till äldre i den nationella anhörigstrategi som Socialstyrelsen fått i uppdrag att ta fram, skriver riksdagsledamöterna Marléne Lund Kopparklint (M) och Betty Malmberg (M).

Det här är en opinionstext

Vi har idag 1,3 miljoner anhöriga som regelbundet hjälper en närstående att klara sin vardag. I samband med presentationen av nästa års budget avslöjade socialminister Lena Hallengren (S) att regeringen ämnade ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell anhörigstrategi.

Bra så långt, ända tills socialministern berättar hur den rent praktiska ska se ut. Då blir det istället ansvarslöst. Vi  hoppas att det är ett misstag eller grundas på okunskap när hon ger sin definition på anhörigbegreppet i en artikel i Dagens Nyheter (14/10): ”Ibland talar man om anhöriga som en väldigt bred målgrupp men för oss är det viktigt att understryka att det handlar om dem som vårdar eller stödjer närstående äldrepersoner”.

Med Lena Hallengrens nya definition ska anhöriga som har närstående med psykisk ohälsa och/eller missbruk, exkluderas och inte ingå i regeringens anhörigstrategi. Trots att vi vet att 17 procent alla barn som växer upp med missbruk eller neuropsykiatriska funktionsvariationer, går ur skolan med ofullständiga betyg som följd.

Socialministern har alltså bestämt sig för att omdefiniera anhörigbegreppet och därmed inte bara gå emot Socialtjänstlagen, utan också vända ryggen åt alla anhöriga vuxna och barn som har närstående med:

  • Psykisk eller fysisk funktionsvariation
  • Långvarig psykisk/fysisk sjukdom
  • Missbruks- eller beroendeproblem
  • Psykisk ohälsa

Detta är skamligt med tanke på hur Anhörigas riksförbund, som i så många år kämpat med att forma ett anhörigperspektiv som verkligen gör skillnad i människors vardag och för samhället.

Man ska aldrig behöva kämpa för anhörigstödets existens. Anhöriga är ovärderliga och måste stöttas i sin roll. Det kommer att behövas i ännu större utsträckning nu med tanke på den demografiska utvecklingen och regeringens nedmontering av LSS-reformen. Många familjer har blivit utan personlig assistans till en vuxen familjemedlem eller till ett barn med funktionsvariationer.

Tre fjärdedelar av all vård och omsorg i Sverige ges av anhöriga. Utan stöd och omvårdnad från anhöriga skulle inte omsorg eller sjukvård fungera.

Regeringens inställning borde vara att alla anhöriga ska erbjudas stöd och hjälp oavsett vart man bor i landet och oavsett om man har en närstående som är äldre, är missbrukare, lider av psykisk ohälsa, eller har en psykisk/fysisk funktionsnedsättning.

Regeringen borde ta ansvar för att det byggs upp en strategi som genomsyras av kunskap om anhöriga, vad som ska finnas i en stödverksamhet och hur man ska minska mörkertalet av anhöriga som aldrig erbjuds hjälp.

Lena Hallengrens definition av anhöriga är oerhört bakåtsträvande. Vi behöver istället tänka bredare för att fånga upp fler anhöriga som skulle behöva stöd genom att inkludera sjukvården, polisen, kriminalvården, skolan i en ny strategi. Vi behöver skapa ett finmaskigt skyddsnät.

Regeringens syn på anhörigstödet är ett riktigt bottennapp för en majoritet av de anhöriga som ställer upp för sina närstående på bekostnad av egen hälsa, ekonomi och familjesituation. Slår socialministerns definition genom, leder det till enorma samhällskostnader. Genom ökade utmattningssymptom, sjukskrivningar, förslitningsskador, psykisk ohälsa, unga som hamna utanför arbetsmarknaden på grund av ofullständiga skolbetyg etcetera. Hur ogenomtänkt får det lov att bli egentligen? Dessutom på bekostnad av människors välmående.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.