Vem har rätt att få sina behov tillgodosedda? Vi i Funktionsrätt Sverige undrar hur partierna planerar att återupprätta intentionerna med LSS? Vi är nyfikna på hur ni tänker att fler ska få det stöd och den service som gör att de kan leva ett gott liv. Om vi ska ta er på allvar måste ni redan nu ha en plan för att återställa rättigheterna för den stora grupp som nekats insatser på grund av domar och besparingsiver.
För några veckor sedan läckte uppgifter från den pågående LSS-utredningen. Det handlade om att barn under 12 år, personer över 80 och de som inte når upp till 20 timmars ”grundläggande behov” i veckan skulle förlora rätten till personlig assistans. Dessutom skulle assistansen för fritidsaktiviteter begränsas starkt.
Om jag vore utredare skulle jag vara bekymrad. Hur minskar man kostnaderna när inte fusket finns eller inte var så utbrett som man trott? När kostnadsökningen handlar om att assistenter och andra som avlönas inom LSS också får avtalsenlig löneökning och att allt flera personer med omfattande funktionsnedsättning både överlever och lever längre. Var hittar man då pengarna och hur ska man som utredare tillmötesgå regeringens intentioner om att spara in på LSS?
Regeringens direktiv till utredningen handlar mest om att spara. Men trots att inte utredningen är klar, förslagen lagda eller de politiska besluten tagna agerar Försäkringskassan i en riktning som syftar till att dra ner på kostnaderna. Man har uppfattat de politiska signalerna och beviljar allt färre assistansersättningar och andra insatser enligt LSS. Även Högsta förvaltningsdomstolen har avgjort flera fall i samma riktning.
Tre olika aktörer har därmed samverkat för att försämra de rättigheter som LSS skulle garantera - regeringen, Högsta förvaltningsdomstolen och Försäkringskassan. Det har lett till att nio av tio som idag ansöker om personlig assistans får avslag. Sedan försämringarna påbörjades uppskattas cirka 1400 personer ha förlorat rätten till personlig assistans.
Bakom siffrorna finns människor som du och jag, människor vars tillvaro gungar och i vissa fall hotar att rämna. Många av dem har redan svårt att få ihop sin vardag med assistans och nu står de utan eller lever med oron att den ska tas ifrån dem. För dem finns heller ingen valfrihet, det är inte möjligt att välja bort en funktionsnedsättning.
LSS är en rättighetslag som istället för att decimeras borde exporteras till många länder. Den är modern, effektiv och ett lysande exempel på modern välfärdspolitik. Reformen har hög träffsäkerhet – behoven blir tillfredsställda, varken mer eller mindre. Den har för många människor inneburit en väsentligt större frihet och gjort att fler kan leva ett liv som liknar det de flesta i deras ålder lever. Alla alternativ till den nuvarande lagen är sämre, dyrare och inskränker människors frihet.
Som samhälle är Sverige rikare än någonsin. De senaste 20 åren har många människors levnadsstandard ökat. Samtidigt har skillnaderna mellan de riktigt rika och de som lever i fattigdom förstärkts. Den som har en omfattande och varaktig funktionsnedsättning får inte av egen kraft del av välfärdsökningen.
Det vi ser nu är en återgång till ett samhälle som vi hoppades att vi hade lämnat för alltid. Ett samhälle där mänskliga rättigheter hade en prislapp och där personer med funktionsnedsättning gömdes undan eller dömdes till isolering. En sådan återgång är inte bara ovärdig ett välfärdssamhälle, den strider dessutom mot de internationella åtaganden Sverige förbundit sig till. Försämringar av uppnådda rättigheter strider mot Funktionsrättskonventionen som gäller i Sverige sedan 2009.
Nu måste utgångspunkten för diskussionen vara hur LSS intentioner ska återupprättas. Den fråga som de politiska partierna borde ställa sig är: hur ska fler få det stöd och den service som gör att de kan leva ett gott liv, på egna villkor?
Om regeringen ska ha någon trovärdighet alls måste Försäkringskassan få i uppdrag att sluta spara på mänskliga rättigheter. De som förlorat sin assistans de senaste åren måste få sina rättigheter tillbaka. Regeringen kommer inte att kunna smita undan genom att hänvisa till en sittande utredning som med nuvarande direktiv bara kan leda till försämringar.
Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.
