LOV – till för patienterna eller företagen?

Christina Cedergren och Anders Morin larmar i Dagens Samhälle om att patienternas valfrihet hotas om etableringsrätten begränsas till idéburna verksamheter till men för privata aktörer. Som om höjden av valfrihet är att själv få avgöra om man vill ha offentlig eller privat vård.

Om författarna brydde sig det minsta om patienterna skulle man utgå från vad patienterna vill ha och vilka rättigheter som faktiskt gäller. Formellt är utrymmet för fritt val stort. Enligt patientlagen är vårdgivaren skyldig att göra all allmän och specialiserad öppenvård i landet tillgänglig oavsett varifrån patienterna kommer. Detta är i och för sig ingen rättighet för patienterna utan en skyldighet lagd på vårdgivaren.

När och för vilka kan detta vara intressant förutom för dem som semestrar eller av andra praktiska skäl föredrar vård på annan plats än hemorten? Vanliga skäl är att vården hemma är otillgänglig, att man inte är nöjd med bemötandet eller att man känner till en verksamhet som man av olika skäl tror passar ens behov bättre.

Hur fungerar det då i praktiken? För det första krävs för reell valfrihet tydlig och tillgänglig information om klinikernas tillgänglighet och kvalitet. Det gäller såväl offentliga som privata verksamheter. Tyvärr saknas detta genomgående. Den som söker snabbare vård på annat håll möter ofta samma köproblem som hemma. Särskilt attraktiva verksamheter blockeras snabbt för långväga genom listningstak, krav på remiss, avvisning av egenremisser och andra finurliga begränsningar.

Ett bra exempel på hur de möjligheter som vårdvalet skapar är nätläkarna, som snabbt blev populära. Reaktionen i regionerna blev inte inspiration till eget nytänkande utan utlöste snarare panik och olika försök att ifrågasätta verksamheten och begränsa patientflödet.

En rättighet som patienterna faktiskt har är att välja vård var som helst i Europa. EU:s patientrörlighetsdirektiv säger att vård i annat EU-land ska ersättas inom ramen för vad som annars kunde ha erbjudits i Sverige och för samma kostnad. Inte många känner till denna märkliga anomali, att det fria vårdvalet gäller även slutenvård i hela Europa men inte i Sverige. Men tyvärr är regelverket komplicerat och osmidigt. Ett förhandsbesked kan till exempel ta tre månader. En cancersjuk som söker snabb och professionell vård utomlands har inte tid att vänta och måste ta risken att inte få hela eller delar av kostnaden täckt i efterhand. Följden blir att bara de riktigt företagsamma och resursstarka drar nytta av möjligheten.

Sammantaget är patienternas valmöjligheter tämligen begränsade i allt väsentligt, det vill säga tillgänglighet och kvalitet. Om vårdgivaren är privat eller offentlig är helt underordnat i sammanhanget. Gör inte patienterna till ett vapen i denna ideologiskt grundade diskussion. 

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.