Perspektiv

Löjeväckande att mätverktyg skulle hjälpa

Det är läge att upplysa Gabriel Heller Sahlgren om den lavinartade lärarbrist som råder och om de stora besparingskrav som kommunala skolor står inför, skriver läraren Maria Wiman i en replik. 

Replik  Näringslivsforskaren Gabriel Heller Sahlgren skriver en debattartikel om vikten av att införa ”rigorösa kvalitetsmått” i skolan. Heller Sahlgren hävdar nämligen med förkrossande tydlighet att idoga kontroller, i form av bland annat diagnostiska prov, inte bara skulle höja kunskaperna bland eleverna utan också peka ut styrkorna och svagheterna hos varje enskild lärare. Att Heller Sahlgren är näringslivsforkare är förstås föga förvånande. I skoldebatten går det nämligen utmärkt att uttala sig vitt och brett om svensk skola utan någon direkt verklighetsförankring överhuvudtaget.

Jag är inte näringslivsforskare och gör inga anspråk på att vara expert på Heller Sahlgrens område. Däremot är jag något så utrotningshotat som en lärare, så när det kommer till klassrumsfrågor är jag utan tvekan expert. Det är också därför jag härmed känner mig nödd och tvungen att skriva en replik på en debattartikel som talar flera meter över huvudet på oss som jobbar i skolan, det vill säga ett svar från en av oss  som obarmhärtigt skulle behöva ta konsekvenserna av Heller Sahlgrens så kallade rigorösa kvalitetsmått.

Denna statliga kontroll av lärare och elever skulle enligt Heller Sahlgren kunna identifiera och åtgärda problem i skolsystemet. Konsekvensen långsiktigt blir förstås att om elever eller lärare inte presterar på önskvärd nivå så måste vi ställas till svars. Vi måste förklara oss.

Detta är måhända rimligt inom näringslivet, men så som skolväsendet ser ut idag är det fullkomligt absurt. Kanske är det läge att upplysa Heller Sahlgren om den lavinartade lärarbrist som råder och om de stora besparingskrav som kommunala skolor står inför?

Sanningen är att oavsett vilka skriande behov och brister ett rigoröst kvalitetsmått skulle peka på, oavsett vilka tjutande alarm som ljuder, så står vi inför den exceptionella utmaningen att vi redan nu tar konsekvenserna av skolor utan behörig personal. Att lösa denna problematik är A och O för att höja kunskaperna hos eleverna och skapa lärare som faktiskt har tid och ork att utföra sina jobb på önskvärd nivå.

Så länge vi lärare måste tjänstgöra också som rastvakter, skolsköterskor, kuratorer, mentorer, klassrumsdesigners och föräldrastöd är det ganska klurigt att få till fläckfri undervisning, med allt vad det innebär i form av förarbete, genomförande och efterarbete.

Jag tänker - inte utifrån ett näringslivsforskarperspektiv utan utifrån mitt lärarperspektiv - att vi måste angripa problemen vid roten. Ytterligare kontroller av skolan kommer att tillföra absolut ingenting. Att konstatera att en värkande tand har karies tar inte automatiskt bort tandvärken.

Vi lärare i skolan vet mycket väl vad vi behöver göra. Eleverna vet mycket väl vad som förväntas av dem. Ytterligare centralstyrda provresultat kommer inte att hjälpa oss ett dyft. Vi behöver tid att utföra vårt jobb och vi behöver lite lugn och ro i debatten. Att på allvar tro att fler kontroller, fler mätverktyg och fler översyner skulle lösa problemen i svensk skola är på riktigt löjeväckande. Trist bara att skrattet liksom fastnar i halsen.

Det här är en fördjupande text, som syftar till att ge perspektiv på en fråga. De eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.