Migration

Rationellt gallra flyktingar när staten flyr ansvar

Dagens Samhälles avslöjande att många kommuner handplockar flyktingar som ska kommunplaceras förvånar inte. Så länge som migrationspolitiken fortsätter att urgröpa kommunernas ekonomi, kommer kommunalpolitiker hitta kreativa lösningar för att minska de ekonomiska bördor som lämpas över på dem.

När Dagens Samhälle nyligen (6/11) berättade att många kommuner handplockar flyktingar som fått uppehållstillstånd och ska kommunplaceras, lades ytterligare ett kapitel till berättelsen om relationen mellan staten och kommunerna i migrationspolitiken.

Ty när kommuner, för kommunplacering, i mesta möjliga mån väljer ut invandrare med högre utbildning och ratar de lågutbildade, försöker de att på bästa sätt mildra de negativa effekterna av statens utstuderade metodik att pådyvla kommunerna lejonparten av de ökade ekonomiska och samhälleliga kostnaderna för migrationspolitiken.

Det här är bakgrunden: För kommunplacerade flyktingar får kommunerna en ersättning av staten under två år. Därefter förväntas den invandrade kommuninvånaren ha fått ett jobb och blivit självförsörjande. Alla som är inblandade, och jag upprepar, alla inblandade, vet att det där tidschemat är fria fantasier, även om den till och med presenterades som dagens sanning, senast av tidigare finansminister Anders Borg i hans budgetdragning augusti 2014.

Realiteten är att efter två år står fortfarande nästan 85 procent av de kommunplacerade flyktingarna utan förvärvsarbete. Det tar nästan åtta år innan hälften av en kull av kommunplacerade flyktingar är i arbete, mediantiden (och det betyder enligt statistiska definitioner att man arbetar mer än en timme i veckan – alltså inte nödvändigtvis självförsörjning).

Och efter 15 år är fortfarande nästan 40 procent av en årskull kommunplacerade flyktingar utanför arbetsmarknaden. Alltså de sju år som flyter efter mediantiden kommer bara ytterligare 10 procentenheter i arbete. Därtill ska man också räkna in den anhöriginvandring som följer och där, enligt 2011 års siffror, 99,3 procent av anhöriginvandrarna var undantagna från huvudkravet på försörjningsgarantier.

I ekonomiska termer betyder det att efter två år, när statens ersättning till kommunen dragits in, ligger det ekonomiska försörjningsansvaret för den nyanlända flykting som nu är kommuninvånare, på hans hemkommun. Men nivån på försörjningsstödet (det som förr hette socialbidrag) bestäms av staten, den så kallade riksnormen, även om det är kommunens budget som belastas. Sedan tillkommer behovet att tillhandahålla vård, skola, omsorg och andra kommunala och regionala tjänster.

Häri ligger en viktig förklaring till en mängd beteenden som vi har sett i såväl den kommunala flyktingmottagningen som i frågan om var asylsökande ska bo någonstans. När kommuner säger nej till såväl att ta emot kommunplacerade flyktingar som att erbjuda boende för asylsökande, handlar det huvudsakligen just om ekonomiska kalkyler. Kommunpolitikerna har inget reellt inflytande över vare sig migrationspolitiken, som bestämmer hur många flyktingar som Sverige tar emot, eller över riksnormen för försörjningsstödet.

Kommunpolitikerna vet att staten spelar Svarte Petter med dem – att regering och riksdag, som bestämt mottagningsnivåerna såväl numerärt som ekonomiskt, skyfflar över den ekonomiska bördan på dem.

Mot den bakgrunden blir den kommunala viljan att sortera bland de flyktingar som ska kommunplaceras tämligen rationell, givet de maktasymmetriska spelregler som staten satt upp. Genom att välja högutbildade nykomlingar relativt lågutbildade, försöker många kommuner helt förståeligt att minska tiden till arbetsmarknaden och sin ekonomiska riskexponering.

Vissa kommuners vilja att sortera kommunplaceringarna på grundval av utbildning kommer visserligen att göra Migrationsverkets uppgift något besvärligare, även om det rör sig om marginella effekter relativt det stora inflödet av flyktingar och vad som ska hända under de närmaste åren.

Likväl är det ingen vild gissning att regering och rikspolitiker kommer att fördöma förfarandet – delvis därför att den rimmar så illa med svensk politisk retorik om att man inte gör någon åtskillnad på människor. Men kanske viktigare är ändå att statens läge är så prekärt i migrationspolitiken. Just nu försöker regeringen att få kommunerna att ta emot fler asylsökande och kommunplacerade och funderar på hur man ska förfara med de kommuner som hittills vägrat – tvång eller straffavgifter? Då kommer man också att slå ned på alla försök från kommunernas sida att inte vilja spela med i det spel där staten bestämmer reglerna men kommunerna får bära kostnaderna.

Men all eventuell upprördhet kring kommunernas agerande till trots, bör man förstå att så länge som migrationspolitiken fortsätter att urgröpa kommunernas ekonomi, kommer påhittiga kommunalpolitiker att vara fortsatt kreativa för att minska de ekonomiska bördor som regering och riksdag lämpar på kommunerna.

Det här är en opinionstext publicerad i Dagens Samhälle. Åsikterna som uttrycks i artikeln står skribenten/skribenterna för.

Läs hela Dagens Samhälle

Dagens Samhälle vänder sig till beslutsfattarna på den offentliga marknaden. Tidningen kommer ut varje torsdag, 45 gånger per år. Prova gratis här.